Hur känns det nu? Jo det känns lite bättre i magen. Eftersom jag jobbade idag så kunde jag inte vara med när Esco åkte till sitt nya stall, utan jag fick säga hejdå i morse innan jobbet. Tog ut honom på stallgången och ryktade lite, kramade ihjäl honom och med en tår i ögat ställde jag honom i boxen och åkte. Petra har nu berättat precis hur det såg ut på det nya stället och allt känns jättebra. 

 

Det som gör att allting känns mycket lättare är att vi nådde våra mål. Vi kramade ur dom sista dropparna tillsammans och ingenting kan få mig att känna att "vi kunde gjort det bättre". För vi gjorde vårt bästa, alltid. Vi tränade och trimmade - och mot slutet hade jag känslan att jag nått det jag ville med Esco. Jag vill vidare och nå längre. Esco kan säkert lära sig galoppombyten och annat med lite slit, men det skulle innebära en helhjärtad satsning på honom med massor av tränarhjälp - och det har jag redan en annan häst som behöver. Det har varit guld att rida programmen med Esco, lärt mig svårigheterna och komma ut på tävlingsbanorna igen. Se fina hästar och inspireras av andra ekipage. Men nu är det dags att låta min egen häst ta över helt. Åka iväg och träna hos duktiga ryttare och inte behöva fundera på att det står en till häst hemma. 

 

Danny kommer inte att vara i närheten av så stabil i MSVC som Esco varit. Han kommer att göra missar, spöka och säkert få en hel drös med dåliga poäng i början. Men när han har befäst rörelserna, spänt av och jobbar energiskt på en tävlingsbana - då kommer han att vara förbi Esco. Han har förutsättningarna och jag tror på honom. Med massor av hjälp från kunniga människor hoppas jag få visa upp Danny på riktiga tävlingsbanor framöver. Han ska ta över Escos plats, och jag hoppas att han ska göra det riktig bra. 

 

Sitter och huttrar med en filt i soffan.. Datorn ligger i knäet och jag deppar. I morse var det typ 6 grader när jag cyklade till stallet, i augusti! Jag är inte redo för höst och vinter någonstans. Jag tyckte nyss att vi stod i stallet och pratade om sommaren, om när vi bara kunde duscha hästarna och släppa ut dom i hagen utan täcken.. 

 

Nu är vi där igen efter en sommar där solen lyst med sin frånvaro. Det blir dags för höst, tjocka täcken och klumpiga jackor. Mössa och vantar plockas fram och plötsigt blir det mörkt reda vid 16 på eftermiddagen. Det går inte att krypa undan sanningen att den jobbigaste tiden att ha häst på börjar nu. Det är på vintern som man förfryser fingrar och tår efter iskalla ridturer i 20 minusgrader. Jag vill inte, inte någonstans. Hade jag varit en vanlig människa, utan häst, hade jag kanske tyckt annorlunda. Visst kan det vara mysigt med levande ljus och lägga sig under en filt i soffan och mysa inomhus. Då gör det ingenting om det blåser iskalla vindar utanför eller om det är mörkt på tidig eftermiddag. Men när man har häst så gör det något. Man är alltid utomhus vare sig man vill eller inte. 

 

Det är inte det att jag skulle vilja vara utan häst på vintern, men jag längtar inte dit. Låt det bara vara lite mera sommar och värme... Suck.

 

Danny gick som sagt träning för Marika idag och det kändes bra. Sista passet innan några veckors "off". Red mycket lösgjörande och öppnor/slutor i trav. Traven kändes helt OK men lite stark i handen (eller så var det jag som var stark). I galoppen kändes han däremot jättefin! Red mycket samlingsjobb på volt med lite tagen bakdel samt galoppslutor och några bytesförsök. 

 

Jag längtar så tills vi är "påväg" någonstans. Ibland känns det som att man bara tragglar och aldrig kommer någon vart - men jag har inte kunskapen att utbilda en häst fortare än såhär. Jag kan då och då önska att jag hade haft ekonomin att rida 4-5 dagar i veckan för tränare, förstå hur fort allt skulle gå. Eller kanske åka till någon GP-ryttare som elev någon månad här och någon månad där, bara för att trimma intensivt. 

 

Men nu har jag inte den möjligheten, tack och lov har jag i alla fall tränare (världens bästa) minst en gång i veckan. Att rida för tränare någon gång i månaden finns inte i min värld - jag vill få massor av hjälp för att kunna utvecklas så mycket som möjligt. Kan ibland känna att "tänk om två år", då kanske grunden är satt och man äntligen är någonstans i ridningen. Några krumelurer sitter och man är påväg i klasserna. Jag längtar så att jag blir galen, jag vill dit NU!