Ibland när jag läser lite olika bloggar eller inlägg på facebook kan jag ibland reagera på när folk skriver att dom ex. "fick igenom ordentligt" eller "red loss" hästen. Att dom kanske fick protester när det "blev jobbigt" men att man måste över det för att bygga styrka. Det låter så fel i mina öron. Nu kan det säkert handla om att jag faktiskt har den typen av häst som älskar att träna, men jag tror också att hästarna blir mycket av vad vi gör träningen till.

 

För mig är målet att Danny alltid ska tycka att det är buskul när jag tar fram sadeln, att han ska spetsa öronen när jag hoppar upp i sadeln och tycka att det är roligt att anstränga sig. Att lära sig nya saker ska alltid ge belöning och på samma sätt som vår hund Wilma gör alla sina trehundra konster och trick på samma gång så fort jag tar fram en godis - så ska Danny också tycka. Att han vet att ju mer han tar i och anstränger sig, desto gladare blir matte vilket alltid leder till beröm och därmed en nöjd och jätteglad Danny. Jag rider aldrig "loss honom" eller krånglar för att få igenom någon "stel sida". Min träning med honom handlar om att hålla honom mjuk i kroppen, genom att träna på ett sådan sätt att man aldrig behöver ens tänka ordet "få igenom".Träningen är ju till för honom! Inte för att jag ska kunna rida en perfekt öppna. Behöver han få mer flexibilitet i kroppen, då rider jag mycket rund och låg, ställer åt lite olika håll. Rider mycket framåt och låter honom själv hitta balansen. Behöver han träna styrka som är lite jobbigare ska det fortfarande vara på ett sätt som Danny tycker är om, inte något framtvingat. Jag vet så många tränare som ser hästarna göra stora protester och säger "fortsätt så bara, han tycker bara att det är jobbigt! På med spöet, han ska fortsätta jobba även när det är tufft!!". Inte min filosofi. Du får inte någon styrka i hästen på ett träningspass för att du tvingar fram en massa saker den egentligen inte orkar (med protester till följd). Gör du det däremot på ett taktiskt sätt, där du leker fram rörelsen på ett sätt att hästen till slut tycker att det är jätteroligt att arbeta med ex. galoppiruetterna - för det är ju då matte ger mig så mycket beröm! Kanske lite jobbigt men eftersom vi inte arbetar så länge och jag får så mycket beröm är det riktigt roligt ändå. 

Danny älskar att arbeta, han är en arbetsmyra utan dess like. Men jag tror inte att han hade varit det om man inte hade hjälp honom att behålla den glöden. Stöttat honom i nya rörelser, peppat honom att trava med den stora traven, berömt minsta steg åt rätt håll. Kanske är jag lyckligt lottad, men jag vet att jag har en häst som till varje pris skulle slå knut på sig för att med glädje göra vad jag ber honom att göra. Han skulle aldrig försöka "komma undan", protestera eller göra något av ondo, för jag pressar honom aldrig över gränsen på vad han orkar. Stryrka bygger man på gränsen, men aldrig över den. 

Förstår ni hur jag tänker? 

Detta är lite galet. 20 år! Utomlands är åldersgränsen 16 år. I Sverige har vi alltid haft 18 år vilket jag kan tycka är helt rimligt, men att höja den? Kommer vi inte att ha några juniorer eller YR-ekipage som representerar Sverige framöver för att alla är kvar på PONNY och inte tog sig upp på storhäst förrän det var för sent? Visst att det är härligt med ponnytiden, men den är nog lång som den har varit tycker jag.. Vill man absolut ha ponny går det ju utmärkt att tävla den mot storhästar efter fyllda 18 år..

 

Men denna nya gräns blir nog en vattendelare... Läs mer på Tidningen Ridsports hemsida HÄR

 

Detta med dressyrhästars hull är en balansgång.. Jag har sett mer och mer att dagens "mode" är att dressyrhästarna snarare ska vara i överhull för att klassas som normala. Tjocka nackar klassas som muskulösa trots att det kanske handlar om att hästen är i överhull (mankammen är ett vanligt ställe för fett att samlas på).

 

Jag fick även en kommentar tidigare om att Danny såg ut som en fälttävlanshäst, att en dressyrhäst ska vara en "bodybuilder" inte smal. Detta var visserligen i höstas när Danny hade fallit ur efter pälssättningen, men någon enorm skillnad från hans vanliga jag var det inte. Redan då tänkte jag att vänta va? En bodybuilder? Givetvis kan man jämföra piruetter och passage med rena styrkeövningar för en människa, ex. armhävningar och man talar mycket om att man stärker en dressyrhäst. Men för mig handlar det om en balansgång mellan att bygga muskler, samtidigt som hästen måste vara smidig och mjuk. Dressyr handlar om att dansa, inte om att pressa och byggas upp till en bodybuilder. När jag tittar på en häst som genomför ett dressyrprogram vill jag att det ska se "lätt" ut. Hästen ska se smidig ut, kunna dansa åt sidan i slutorna och ingenstans vill jag att det ska se tungt ut. Därmed inte sagt att en smal häst gör detta bättre, utan det jag vill få fram är att det hela handlar om en vältränad häst i normalhull. Sedan finns det såklart hästtyper med olika grund, där en tung häst kanske ska hållas i något lägre hull medan en häst som Danny kan hållas i något högre hull för att dom ska orka jobba som bäst.

 

Kanske tycker ni helt annat, men som ovan resonerar jag. 

Igår blev det träning för Marika igen! Har blivit lite varannan gång för Jeanna och Marika nu, så det är alltid roligt att berätta "såhär gjorde vi, det här går bättre, vad tror du?". Dom kompletterar varandra perfekt och jag skulle absolut inte vilja träna för några andra. Många överöser mig med tips att "den och den kommer dit, vill du vara med?" eller "det finns en plats ledig för ***** på söndag, vill du träna?". Jag tror på ett koncept där man har en eller möjligtvis två tränare som man tränar regelbundet för. Att hatta runt mellan olika tränare för att, som en del menar, få olika syn på saker är ingenting som hade fungerat för mig. Jag vill kunna ha en dialog med min tränare, känna att den verkligen känner oss som ekipage och har svårt att tro att en tränare känner något verkligt förtroende och engagemang i ett ekipage som dyker upp ibland, tränar för många andra och som sagt "hattar runt". Hade jag själv varit tränare hade jag hellre lagt ner min själ på ekipage som tränar för mig och kanske någon till, men efter det räcker det. På något sätt känns det som att ju fler tränare man har - desto mindre litar man på dom man tränar för eftersom man hela tiden söker annan hjälp? Eller hur tänker ni? Vore jätteroligt att få höra hur ni läsare ser på saken.

 

I vilket fall fick jag stor hjälp på träningen igår. Bytena kändes supersäkra och det är imponerande då han hade vilat dagen innan. Ofta blir han säkrare och säkrare ju fler dagar irad han går, så kanske tredje dagen är bytena lika säkra som klockan, medan ett par byten kan bli lite osäkra efter att han har vilat. Mycket hänger givetvis på att han alltid är väldigt het efter att han har haft vilodag och blir för taggad. Fick även mycket hjälp med piruetterna där han gått in i lite av sitt överambitiösa mode. Det går helt enkelt inte att bryta honom utan när han väl börjat vända så vill han gå hela varvet runt. Fick därför träna på att kontrollera antalet språng och kanske gå ur piruetten redan efter 4 språng, sedan rida 5 språng, och till sist rida 7 och därmed vända hela varvet. Allt för att han inte ska förekomma mig. Svårt men väldigt nyttigt och han förstod snabbt att han måste vänta mer och lyssna på mig.

 

Sist men inte minst lite skolor och travslutorna märktes det att vi inte ridit på ett tag - puh så dåliga! Förböjd i halsen och för lite framåtgrip. Nu sladdade han mest åt sidan :-) Men tränare är till för att hjälpa och efter en stund fick vi hyffsad ordning även på detta.

 

 

 

Ja det är en smärre konst att lyckas med, i alla fall att hitta helt rätt häst till en själv. Många har efterfrågat ett inlägg om detta och jag tänkte att varför inte dela med min syn på det hela. Jag är ingen expert på att "köpa häst" eller vet precis i vilka vrår man ska leta, men däremot kan jag på rak arm säga att jag inte ångrar en enda häst jag har haft i min ägo. Men, för att börja någonstans:

 

Steg 1. Fundera på vad du letar efter för häst. Är det en äldre läromästare eller en ung talang? Hur ser din budget ut? Kanske vill du ha en riktigt bra häst men inte riktigt har pengarna, då finns det några alternativ. En ung häst med talang (säg 3-4 år) som du köper baserat på stam och hur den för stunden ser ut rent exteriör/rörelsemässigt. Eller en äldre läromästare (kanske 17-18 år gammal som redan har gått sina höga klasser). Sedan har vi då mittemellan och där lyckades jag ju finna ett guldkorn, men då ska man ha enormt med tur och ett hyffsat tränat öga för att se "utanför boxen". Danny var 5 år gammal när jag provred honom, han låg efter i utbildning mot sin åldersgrupp och var mest ett långbent rangel. Helt otävlad och väldigt grön på det mesta i livet. Har du ögonen att se förbi detta, då kan du även finna riktiga talanger i den åldern utan fantastipriser. Då krävs det dock att du kanske måste acceptera att hästen inte "hinner ikapp" i sin åldersgrupp utan ligger ett år efter, men där får man tänka långsiktigt istället.

 

Steg 2. Finna hästar att provrida. En lurig bit! Jag själv skulle vilja slå ett slag för att kika hästannonser ex. Hästnet eller Bukefalos för där kan du via menyer lätt sortera hästarna efter vad du letar efter. Sedan tycker jag att man ska tala med kunniga människor om att man letar häst och vad för typ av häst man letar efter. Är det en yngre häst - ring uppfödare som avlar efter ditt ändamål (ex. sporthästar - dressyr) eller en äldre häst, tala med din tränare som säkert i sin tur har fler kontakter. Jag själv undviker att provrida hästar som står hos proffs för försäljning eftersom många tar ut hutlösa priser enbart för att deras namn gör att dom "kan" göra det. När du väl har ringt på några hästar, sett videos och bestämt dig för en tur för provridningar försöker du se till att få med dig någon person. Dels för att det är bra att ha någon som filmar, dels för att det är skönt att ha någon att bolla med i bilen på vägen hem. Sedan finns såklart även steget att åka utomlands och prova hästar som jag gjorde, men är ni intresserade av att veta mer om det får det skrivas om i ett eget inlägg.

 

Steg 3. Provridning! Jag vill först se hästen i stallgången. Klämma igenom ben, rygg och titta i hovarna. Göra en allmän bedömning av hur hästen verkar vara i humöret och hur den ser ut exteriört. Sedan vill jag se hästen visad för mig i skritt, trav och galopp under ryttare. Se lite tempoväxlingar och samling, rörelser visas utifrån hur utbildad hästen är. När jag har sett detta sitter och själv upp och känner lite på hästen. Rider i alla gångarter och några rörelser, men mest känner jag hur hästen är rent ridmässigt. Stark? Het? För långsam? Hur svarar den för skänkeln och vilken attityd har den till arbete? Provridningen filmas alltid.

 

Steg 4. Fundera fundera fundera. Sålla bort dom hästar som inte passade, välja ut ett par som kanske kändes bra och eventuellt provrida igen. Under denna tid kanske det dyker upp några fler hästar att titta på men ibland hittar man en häst som passar perfekt direkt. Dock vill jag poängtera att det alltid är lite "grisen i säcken" när man gör en bedömning av en häst på en provridning, men oftast säger magkänslan ganska bestämt om man gillar hästen eller inte. 

 

När man väl har bestämt sig är det såklart en hel procedur med besiktning, kontraktskrivning och allt som rör själva köpet - men det här inlägget var mer tänkt hur man hittar rätt och vad man kan tänka på. Tänkte att ni som har några frågor som rör mina hästköp gärna får ställa dom nedan, eller om ni undrar om några andra tips för att finna hästen med stort H. Kanske har ni även egna tips för dom som letar häst! :)

 

 

Om jag hade varit arbetslös, eller haft ett arbete som gjorde att jag alltid hann rida varje dag så skulle jag nog ändå låta honom vila ett par dagar i veckan. När Danny vilar så går han antingen "bara" i hage eller hage plus en promenad på eftermiddagen. I dagsläget går han i en stor hage där han har möjlighet att röra på sig i alla gångarter om han så vill, så där trivs han väldigt bra. Det är spännande att driva en blogg för man får höra så mycket olika koncept rörande allt som gäller hästar och träning genom era kommentarer. För mig är det inget konstigt alls att hästen vilar två dagar i veckan, men jag ogillar "överträning" oavsett om det gäller nötande av ridpass "timme ut och timme in" i ridhus, eller ridning av hästen 7 dagar i veckan. Sedan är det givetvis olika från häst till häst och en häst som börjar närma sig 18-20 år och fortfarande rids aktivt kanske behöver hållas igång på ett annat sätt och ridas lite lugnt varje dag, medan en yngre bara mår bra av att få vila.

 

Summa summarum; Ja Danny hade fortfarande vilat/promenerats ett par dagar i veckan även om jag hade haft möjlighet att rida varje dag om jag ville. 

Ett intressat ämne tycker jag är när man ska gå upp en klass eller inte. Fick dels en kommentar här som löd ungefär "Såg att Danny var anmäld till fler msvc-starter framöver, du funderar inte på att gå upp en klass? Känns som att har man gjort ett par starter över 68% med placeringar/vinst kanske man ska fundera på att byta klass".

Sedan så diskuterade jag även saken med en kompis som också tävlar och vi tyckte ungefär lika, men inte helt.

 

Till kommentaren jag fick vill jag ge svaret att vi är LÅNGT i från klara med MSVC. Danny är riktigt grön i dessa klasser och bytena är dessutom inte befästa. Han är bara 7 år och vi har inte bråttom! Nu kommer fokus givetvis bli att sätta bytena så han kan upp i MSVB till hösten, men än så länge kommer han att få snurra på i dom klasser vi behärskar. Jag har ju inställningen att jag inte startar en klass om jag inte vet att vi bör bli placerade, förutsatt att allt går som det ska. Nu kan det finnas tusen anledningar till att man ändå inte blir placerad, kanske överladdad häst, för många missar eller något annat - men i grund och botten tycker jag att man ska rida klasser som man behärskar.

 

Många delar inte den uppfattningen med mig, dom tycker att efter några placeringar i någon klass är det dags att gå vidare mot nya utmaningar. Ja absolut, men inte förrän man behärskar "nästa steg". Jag har så svårt att förstå varför man vill sitta och harva i klasser som man inte riktigt platsar i, ständigt rida på 60-61% och ligga mitt i resultatlistan. Vad är det roliga med detta? Då hade jag tusen gånger hellre gått ner en klass. Är det för att kunna säga att "jag rider den och den klassen" eller varför gör man så? 

 

Sedan strävar jag givetvis högre och högre med Danny, men se på honom - han gick LB förra året med vinster. Då var det flera som undrade vad han gjorde i dom klasserna, men han var inte redo för något annat just då. Nu går han MSVC och vi har inte kommit så långt att vi är redo för något högre ännu - men det kommer snart. 

 

 

Hej! Tack så jättemycket. Som jag tidigare skrivit lite så är jag lite "skadad" sedan min dåliga period och räknar nästan omedvetet kalorier, något som jag försöker att undvika och jobba bort så mycket som möjligt. Men, rent generellt så ser mitt liv ut såhär:

 

- Jag äter allt. Godis, chips, onyttigt, you name it. Skulle aldrig kunna gå på någon "diet" eller utesluta någonting som jag tycker är gott - det fungerar inte för mig. Däremot äter jag inte detta varje dag och har jag ätit mer under en helg håller jag igen lite under nästkommande dagar (eller rör på mig mer) för att gå plus-minus-noll. 

 

- Vardagsmotion är en viktig del i mitt liv eftersom det är i princip den enda träning jag gör. MEN, tro mig det ger massor. Cyklar överallt, promenerar, powerwalkar, ibland när jag känner för det tar jag en löprunda i naturen. Dock skulle jag inte kunna säga att jag "springer/kör pw" si och så många gånger i veckan, för det är någonting som jag gör när jag har tid och lust och det varierar. 

 

Jag är ingen naturligt smal person som kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt, dessutom älskar jag mat och onyttigheter i alla dess former. Eftersom man lika gärna kan dö imorgon (ja det är sant) så vill jag inte gå runt och avstå allt detta i något slags syfte att bli modellsmal eller vad folk nu strävar efter, men samtidigt försöker jag i alla fall håll mig någosånär hälsosam i form av motion och dagar där jag faktiskt äter lite grönt, sallad och annat. Så tja, vad ska man säga. En vanlig vecka består av ganska mycket godis, ganska mycket vardagsmotion och så ett par hälsosamma dagar för att jämna ut. 

 

Dagens middag, baguetter i ugn med massor av ost, skinka och pizzakrydda. Givet! 

 

 

Skrev tidigare ett inlägg där jag bad er skriva om era erfarenheter kring det här med att träna som ryttare, hur viktigt ni tyckte att det var att hålla sig vältränad och lite annat. Som sagt är "stora ryttare" ett ganska känsligt ämne. Nu tänkte jag i alla fall skriva lite om mina egna tankar kring detta.

 

Först och främst, jag syftar nu på de ryttare som satsar för tävling, inte de som "lullar i skogen". Jag skulle spontant säga att jag tycker att om man satsar med ordentliga mål i sin ridning bör man hålla sig själv i hyffsad form. Har du två ekipage att jämföra med så kommer det aldrig att se lika elegant ut för det ekipage med en stor överviktig ryttare än det ekipage med en slankare ryttare. En vältränad och smidig ryttare slår sig dessutom garanterat mindre om den ramlar av än en tung, osmidig ryttare. 

 

Men, jag är inte den som förespråkar gymträning 5 dagar i veckan och massor av löpträning utöver ridningen. Jag vet hur det är att inte hinna med och har själv aldrig tränat regelbundet mer än massor av vardagsmotion (cykla, promenera, springa litegrann). Någonting jag däremot avskyr är överviktiga människor som gnäller över att "dom har så svårt att gå ner i vikt". Dom som nedvärderar "smala" människor och tror att dessa är byggda så, att dom kan äta vad som helst och ändå se ut på det viset. Ja givetvis är människor precis som hästar, en del är "lättfödda" och andra har svårare att gå upp i vikt - men hur man ser ut hänger mest på hur mycket man äter och hur mycket energi man gör av med. Det är enkelt, vill du gå upp i vikt så måste du se till att äta fler kalorier än du gör av med, och vill du gå ner i vikt är det tvärtom. Sedan spelar det faktiskt inte någon som helst var dom kalorierna kommer i från, godis, pizza eller sallad - det är ditt eget val (men givetvis mår du bättre om du väljer bra mat). 

 

Jag har extremt lätt för att pendla i vikt. Äter jag mycket går jag upp hur fort som helst och äter jag mindre så går jag ner i stället. Därför gäller det att hitta en bra balans och det är inte det lättaste. Men, sedan har jag alltid funderat på varför människor som är missnöjda med hur dom ser ut, överviktiga som underviktiga, inte gör något åt saken? Kom inte och säg att "jag står still på samma vikt vad jag än gör" för den köper jag inte, som sagt kcal in-kcal ut, den principen gäller alltid. Då hänger det i stället på brist på motivation och där har jag full förståelse, för det är bland det svåraste som finns. 

 

Nu blev det massor av svammel och jag kommer säkert att få massor av mothugg, men i denna diskussion böjer jag mig inte någonstans. Egentligen blev det kanske inte så mycket just om "ryttare" men för att sammanfatta - ja jag tycker att man ska hålla sig hyffsat tränad om man gör någon form av satsning inom ridningen. Det är en sport vi håller på med! Men jag tycker samtidigt att det allra viktigaste är att man tycker om, och trivs med sig själv. Så länge man inte är varken kraftigt överviktig eller underviktig och mår bra spelar inga småkilon hit eller dit någon som helst roll. Ta hand om er! ❤

 

 

I samband med att jag började blogga om hela mitt liv istället för bara hästdelen så har kommentarerna rullat in "är du inte lika intresserad av hästarna längre, det känns som att du har tappat motivation, är Danny inte prio 1 längre" och liknande kommentarer.

 

Dessa kommentarer gör att jag suckar högt, för det är så långt ifrån sant det bara kan bli. Det ni måste förstå är att jag har alltid haft ett vanligt liv vid sidan av hästarna, jag har bara inte bloggat om det innan. Jag har festat, fikat med kompisar, spenderat tid utanför stallet och allt det där. Men nu när jag skriver om det, då är det plötsligt en "big deal" att jag inte är i stallet och borstar på hästen 24/7. 

 

För att klargöra. Jag har aldrig varit så motiverad i ridningen någonsin som nu. Danny är fortfarande prio 1. Han rids på samma sätt som förrut och tränar på enligt samma plan. Jag älskar att vara i stallet, älskar att sitta i sadeln och skulle aldrig för mitt liv prioritera bort detta. Men jag tycker att det är tråkigt att så många är så trångsynta att ni inte verkar tro att man kan ha ett liv utanför stallet och samtidigt satsa på ridningen. 

Vilken diskussion det blev om gårdagens behandling. Inte mig emot, jag gillar när det ramlar in mycket kommentarer. Däremot blev jag lite skeptisk när det till och med skapades en tråd på Bukefalos där man indirekt klankar ner på både min och en väns inlägg i våra bloggar. Har pratat mycket med henne under gårdagen och det är skönt att kunna luta sig mot någon med samma åsikter ibland.

 

Jag vill poängtera att jag inte tycker att det är "kul" att behandla en häst, men att jag samtidigt inte tycker att det är konstigt att få en reaktion efter ett års intensiv träning. När Danny kom var han smal, gänglig och inte tränad speciellt mycket. Han har vuxit säkert 100 kg på bredden, ett par centimeter på höjden och gått från unghäst till vuxen. Att göra den omställningen med ryttarbyte, gå på andra underlag och dessutom få en helt annan vardag innebär att kroppen påfrestas extra mycket. Det är stor skillnad på att behandla en häst efter ett sånt år, än om han skulle in nästa år och visa samma sak. Hade ingenting "förändrats" i hans liv utan han hade gått på samma sätt som vanligt och ändå behövts behandlas - då hade jag börjat fundera på vad som var galet.

 

Dessutom tycker jag att det är vanligt att dom om skriker rätt ut vid sånna här diskussioner är just om som aldrig är inne och gör "vet-check" på sina hästar. Ärligt talat så finns det säkert mängder som rider runt på hästar som dom tror är friska och som "aldrig behövts behandlas" trots att dom säkerligen hade visat reaktioner på böjprov. Jag tyckte också att Danny var fräsch och fin utifrån hur han har gått, men liksidiga reaktioner är svåra att se.

 

Det är SUNT, inte tabu, att regelbundet checka av hos en veterinär. På samma sätt som man vaccinerar och kollar tänder är böjprov ett bra sätt att få svar på om hästen "är grön att träna vidare med". Självklart hoppas man att hästen ska springa igenom UA allt, men det kan även göra att du finner dom små problemen i tid. Det gör dig mer uppmärksam till nästa gång, och förhoppningsvis så berodde gårdagens reaktioner endast på grund av detta omtumlande år för Danny.

I morse när jag satt i sadeln på Danny kände jag att shit vilken tur att vi hittade just honom. Han är en lagom mix av precis allt jag letade efter, dessutom är han snäll och så okomplicerad att ha och göra med.

 

Jag har några vänner som har hästar som dom inte är nöjda med. Eller rättare sagt, sällan nöjda med. Men dom sliter på, tränar och tycker knappt att det är roligt. Jag tycker att det är viktigt att se sin hästs förutsättningar - innan du tränar ihjäl dig med den. Om du siktar på MSVA och uppåt, då kanske du inte kan ha vilken häst som helst. Nöjer du dig med LB - då blir det lite lättare. Många undrar om jag är nöjd med Danny, om han motsvarat mina förväntningar och om han kommer att säljas någon gång.

 

Ja, han har motsvarat mina förutsättningar! Utan tvekan. Det är svårt att basera ett helt hästköp på en provridning, och det blir alltid lite "grisen i säcken". Man vet inte riktigt vad man får, både ridmässigt och i hantering. Men jag är så otroligt glad att jag har honom, för det är en häst som i dagsläget passar mig som handen i handsken. Han blir nu 7 år, så det är fortfarande en relativt ung häst med framtiden för sig. Jag siktar på att rida lite MSVA/St. George under 2014 och det kommer inte att vara några problem. Jag vill alltid vidare när jag har nått ett mål, så når jag dit kommer jag givetvis att satsa högre. Om Danny fortfarande känns som rätt häst för den satsningen så kommer vi att köra på, gör han inte det så kommer han förmodligen att säljas.

 

Jag har aldrig förstått den här hetsen med att "man ska behålla hästen livet ut". Ja, hade jag haft obegränsat med pengar eller en egen gård där jag kunde samla alla hästarna på hög när dom inte längre når dit man vill - då kanske. Men för Dannys skull tror jag mer att han uppskattar att i så fall säljas till någon som vill rida på den nivån han når - inte stanna hos någon som ska pressa ur det sista bara för att nå någonstans hästen kanske inte har förutsättningar.

 

Jag vet inte var Dannys begränsning är, för han utvecklas hela tiden. Det kommer förmodligen att ta några år innan man känner att "här är det stopp" och då gäller det att välja, antingen fortsätta rida på den nivån som man då är på - eller satsa vidare med en ny häst. Jag kommer aldrig att satsa på en OS-start eller att jobba med hästar på heltid, så jag har inga orealistiska mål med min ridning. Däremot vill jag utvecklas och sikta mot högre nivåer hela tiden, och jag vill inte "nöja mig med en nivå" och tänka att jag stannar där.

 

Nu flummade jag iväg på annat än jag egentligen tänkt från början, men jag vill bara att ni ska förstå vad jag menar. Jag tycker att det är synd att så många går runt och är besvikna efter varje träning eller tävling, att dom aldrig är nöjda med sina hästar. Kanske är det faktiskt så att man i det läget borde sälja hästen till någon som uppskattar och älskar den, i stället för att traggla på. För mig är det inget "tabu" att sälja en häst för att man inte tycker att den passar, såvida man inte byter hejvilt varje år (då kanske man borde vara lite mer noga när man provar och köper hästarna). Det finns massor av hästar till salu där ute, och visst tar det tid att hitta rätt. Men den dagen du gör det, som i mitt fall Danny, då kommer du att vara lyckligast i världen.

 

Såg ett inlägg på en av bloggarna på Hippsons hemsida som dragit fram mycket "tycka och tänka" hos folk. Inlägget finns hos Ida Lövgren som driver "Hästskötarbloggen" där hon skriver om sin vardag som Alexander Zettermans hästskötare.

 

Det handlar kort och gott om vanliga duntäcken som används på hästarna. Ida skriver att dom brukar använda duntäcken på hästarna när det är kallt. Dom lägger då på ett täcke, sedan ett duntäcke och till sist ett täcke över. Detta håller sig tydligen stabilt och på plats hela nätterna och hästarna håller sig varma. Hon demonstrerar även med bilder hur hon brukar lägga på duntäckena och skriver att det är så enkelt då man bara tvättar överkasten och slipper den tunga hanteringen av blöta täcken.

 

Det som folk stormar om och den största changern i den mängd kommentarer inlägget har fått är mest att folk tycker att det är att förmänskliga hästen, övertäckning och rätt galet. Nu hör saken till att hästarna står i utestall, det är samma temperatur som ute och det handlar om klippta, högt tävlande hopphästar. Ska jag ge min syn på det hela tycker jag att det är väl en jättesmart idé! Men, inget som bör användas på vilka hästar som helst. En vanlig häst, klippt som oklippt behöver knappast, nej och nej, ett duntäcke på sig för att hålla värmen. Står den i kallstall som Danny gör (men över nollan, det vill säga ej minusgrader) så behöver den inte heller det. Står den däremot i utebox med -20 grader på natten, är helklippt och fullt tränande. Ja då kan jag faktiskt se det praktiska i det hela. Nu kan man ju debattera hurvida hästar som står i utebox ska helklippas eller ej, men det är en annan fråga...

 

Dom fördelar jag ser är väl att det är lätt, luftigt och varmt. Inte tungt för hästen att bära och ger inga skav. Smidigt att hantera och enligt Ida sitter det väl på plats.Vad tycker ni? Gå in och läs inlägget här: http://www.hippson.se/blogs/iduspidus/duntacken.htm#disqus_thread#comments

 

Några bilder ur Idas inlägg

 

Idag tänkte jag utdela en diss. En riktigt stor sådan också! Det handlar om fenomenet att linda två par ben på hästen, och ha benskydd på det andra benparet. Jag begriper inte riktigt varför man gör på detta vis och det måste vara bland det fulaste som finns. Det finns dom som lindar frambenen och har benskydd på bakbenen - och så har vi snäppet värre där man har benskydd på frambenen och lindor bak! Kan någon berätta för mig varför man gör på detta vis?

 

I min värld rider man antingen med benskydd på alla fyra ben, eller med lindor på alla fyra ben. Om man bestämt ska ha lindor, varför inte linda alla fyra ben? Så fasligt lång tid tar det inte direkt att linda på det andra benparet också. Så slipper det se helt galet ut när man rider sedan..

 

Men jag kanske har missat någon poäng någonstans? Är det någon läsare som rider på det här viset, i så fall varför? Det kan väl inte vara någon som tycker att det är snyggt? Nu var inte min bild nedan så beskrivande över vad jag menar, men ni vet vad jag pratar om. Lindad fram, strykkappor bak eller vice versa. 

 

Helt OK!

 

 

Också OK!

 

 

INTE OK!

 

Satt och kikade genom en tråd på bukefalos som handlade just om ovan nämda. Är det viktigt att ha en häst med bra gångarter när man tävlar dressyr? Påverkar det bedömningen?

 

Ja givetvis påverkar det bedömningen. Dressyr går ut på att få nånting att se vackert och enkelt ut - givetvis leder det då till att en häst med lite tyngre, obalanserad gång inte får samma poäng som en annan häst i samma klass som rör sig lätt och ledigt. Men samtidigt vill jag poängtera att när du tävlar i dressyr finns det en mängd andra faktorer som ger dig poäng, där inte gångarterna spelar någon roll. Visar du din häst skickligt, har den i en trevlig, stadig form och rider ett noggrannt program så kommer du att få bra poäng - hur den än rör sig. Sen får man såklart fundera på vilken nivå man talar om. Inte alla hästar kan gå GP, inte alla hästar tar sig över MSVA (hur skicklig ryttaren än är) men då handlar det även om mycket mer än bara gångarterna. Den ska ha psyket, vara extremt arbetsvillig, lätthet för samling och en mängd mer kvalitéer för att nå högre klasser - inte bara kunna visa en fin travlängning.

 

I tråden jag talar om skriver många i frustration att dom tycker att det är orättvist hur hästar som rör sig fantastiskt men gör massor av missar ändå får höga poäng i slutändan - ja med det säger ju sig själv? Får den 7:or och 8:or på alla moment som den genomför bra och 4:or på missarna - då kanske den ändå har såpass mycket höga poäng att slutresultatet kan bli ganska bra ändå. Jämför det med hästen som rör sig riktigt dåligt, men är hyffsat stadig och inte gör några missar. Den kanske istället har ett protokollt fyllt av enbart 6:or och någon 7:a. 

 

Jag hävdar dock bestämt att alla hästar kan gå klasser upp till MSVB utan problem och på ganska bra poäng, tack vare skicklig ridning av ryttaren. Hästarna behöver inte vara några gångartsmaskiner för att gå MSVB/MSVA, men dom behöver vara hyffsat korrekt byggda, ha lite lätt för samling och gå i en god form. Lägg ner massor av tid på träning för duktiga tränare och låt även dom rida mycket så kommer ni snart ha fantastiskt fina hästar. Jag vet så många som går runt och tycker att dom har "halvdana" hästar, men som i sjävla verket har så otroligt bra grundmaterial att jobba med. Det är bara att köra, träna och med lite vilja så går det att ta dessa hästar långt.

 

Vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop det här, men menar att givetvis underlättar det om man har en väldigt rörlig häst - men det är inte allt. Jag har massor av exempel på hästar som tagit sig otroligt långt tack vare skickliga ryttare som gjort dessa hästar till dom lydigaste i världen, inte för att dom rör sig fantastiskt. 

 

Alla har inte en totilas hemma i stallet, men det går ändå (i alla fall på den lagoma nivån).

 

 

Har precis kommit hem från stallet där jag varit ute och promenerat med Danny. Idag höll jag mig från sadeln! Han ska ju faktiskt vila, även om det kliar i mattes fingrar... 

 

Vi gick en sväng med Elin och hennes ponny och gick iprincip hela turen på asfalt. Något som är så himla viktigt! Kanske inte asfalten i sig utan att faktiskt gå på riktigt hårt underlag ibland. Någonting jag lärde mig av att ha haft en häst med återkommande senskador (Klas) var det att lära mig att älska hårda underlag, och få lika stor skräck för djupa, mjuka underlag. Speciellt om man gärna tränar mycket i ridhus och på ridbanor (jag räcker upp handen här!) så måste man verkligen se till att hästen går på hårda underlag också.

 

Jag skulle kanske inte ut och trava på asfalt pga. halkrisken, men en stum grusväg kan jag absolut jogga runt på i både trav och galopp när hästen är uppvärmd efter en stunds skritt. Det är betydligt farligare att sitta och rida på djupa underlag för jämnan... Drömmen vore en skrittmaskin med asfaltsunderlag. Jag menar absolut inte att hästen ska gå i skrittmaskin istället för hage/ridas ut, utan som ett komplement till övrig träning. 

 

Ja jösses nu är jag lite lätt trött i huvudet efter en hel dag på Falu RK! Gick som sagt av jobbet imorse och åkte sedan hem och bytte om, sedan har jag varit i stallet från 09.00 imorse (hemma 19.00).

 

Först kikade jag lite på Therese och Tiara Magic som ni sett bilder på (det kommer fler från idag!) och hon gjorde ett otroligt trevligt program men fick betydligt lägre poäng än jag hade förväntat mig. Det är verkligen en bedömningssport vi håller på med! Jag kan knappt vänta tills jag ska utbilda mig och själv få sätta poängen.. 

 

Sedan skyndade jag mig och mocka, packa hö och hälsa på hästarna i hagen. Dom njöt av det fina vädret! Trots att det är massor av folk överallt så tog dom det med lugn och ro - skönt. Vid 11-tiden började MSVA'n och jag skrev åt domaren Ann-Christine Ekström. I detta program hann jag knappt se någonting på ekipagen då det är så fruktansvärt många moment att skriva efter varanda på kort tid. Det var i vilket fall spännande och jag är verkligen imponerad över hur hon lyckades se alla detaljer på hästarna. Hon såg övertramp, steglängd, ryttarens sits, hästens mun, takt, allt på samma gång och fort skulle poängen sättas och kommentarerna ges! Överlag måste jag säga att det var verkligen inte flashiga gångarter som premierades utan rytm, stadighet, noggrannhet i ridningen och framförallt en bra kontakt med hästens mun. 

Jag skrev även åt Ann-Christine i St. George men där blev det mycket lugnare. Jag hann se alla hästar och momenten var mycket lugnare vilket gjorde det hela ännu mer intressant. Mest nytta för mig var givetvis när PRE-hingsten Quarzo entrade banan och jag måste säga att det var som att kopiera ett av Escos protokoll i ordval och kommentarer. Det behövs mer lugn, påskjut och i helhet upplevs det som lite "hastigt". Har fått massor av tips!

 

Överlag har vi haft jättetrevliga tävlingar men för ovanlighetens skull har vi också haft två avramlingar. En gång inne på banan i fredags när en häst blev bromsbiten och bockade av ryttaren, andra gången var det om jag förstod det rätt en häst som fick sadeltvång och även den bockade av sin ryttare. Dressyr som annars brukar vara så lugnt fick lite drama :-)

Fina Esco..

 

Har precis kommit på att jag inte tidsinställde några inlägg igår.. Hur tänkte jag då? Jag jobbar ju 9-21 idag haha..

Som tur är har jag världens bästa jobb där jag kan snabbfixa några inlägg här. Har suttit och kikat lite på Hööks hemsida hela veckan för att se om det dykt upp några produktnyheter och det börjar komma så smått!

 

Det är alltså höst/vinterkollektionen jag väntar på, ska bli jättespännande att se vad dom har knåpat ihop för snygga saker. Jag tycker att Hööks är en jättebra affär där jag köper mycket förbrukningsvaror (hagskydd, handskar etc.) då det är billigt men ändå till helt OK kvalité. Det är kanske inte dit jag går för att köpa mina finaste ridkläder men överlag gillar jag utbudet starkt. Har faktiskt aldrig blivit besviken eller haft varor som gått sönder direkt därifrån.