Ibland när jag läser lite olika bloggar eller inlägg på facebook kan jag ibland reagera på när folk skriver att dom ex. "fick igenom ordentligt" eller "red loss" hästen. Att dom kanske fick protester när det "blev jobbigt" men att man måste över det för att bygga styrka. Det låter så fel i mina öron. Nu kan det säkert handla om att jag faktiskt har den typen av häst som älskar att träna, men jag tror också att hästarna blir mycket av vad vi gör träningen till.

 

För mig är målet att Danny alltid ska tycka att det är buskul när jag tar fram sadeln, att han ska spetsa öronen när jag hoppar upp i sadeln och tycka att det är roligt att anstränga sig. Att lära sig nya saker ska alltid ge belöning och på samma sätt som vår hund Wilma gör alla sina trehundra konster och trick på samma gång så fort jag tar fram en godis - så ska Danny också tycka. Att han vet att ju mer han tar i och anstränger sig, desto gladare blir matte vilket alltid leder till beröm och därmed en nöjd och jätteglad Danny. Jag rider aldrig "loss honom" eller krånglar för att få igenom någon "stel sida". Min träning med honom handlar om att hålla honom mjuk i kroppen, genom att träna på ett sådan sätt att man aldrig behöver ens tänka ordet "få igenom".Träningen är ju till för honom! Inte för att jag ska kunna rida en perfekt öppna. Behöver han få mer flexibilitet i kroppen, då rider jag mycket rund och låg, ställer åt lite olika håll. Rider mycket framåt och låter honom själv hitta balansen. Behöver han träna styrka som är lite jobbigare ska det fortfarande vara på ett sätt som Danny tycker är om, inte något framtvingat. Jag vet så många tränare som ser hästarna göra stora protester och säger "fortsätt så bara, han tycker bara att det är jobbigt! På med spöet, han ska fortsätta jobba även när det är tufft!!". Inte min filosofi. Du får inte någon styrka i hästen på ett träningspass för att du tvingar fram en massa saker den egentligen inte orkar (med protester till följd). Gör du det däremot på ett taktiskt sätt, där du leker fram rörelsen på ett sätt att hästen till slut tycker att det är jätteroligt att arbeta med ex. galoppiruetterna - för det är ju då matte ger mig så mycket beröm! Kanske lite jobbigt men eftersom vi inte arbetar så länge och jag får så mycket beröm är det riktigt roligt ändå. 

Danny älskar att arbeta, han är en arbetsmyra utan dess like. Men jag tror inte att han hade varit det om man inte hade hjälp honom att behålla den glöden. Stöttat honom i nya rörelser, peppat honom att trava med den stora traven, berömt minsta steg åt rätt håll. Kanske är jag lyckligt lottad, men jag vet att jag har en häst som till varje pris skulle slå knut på sig för att med glädje göra vad jag ber honom att göra. Han skulle aldrig försöka "komma undan", protestera eller göra något av ondo, för jag pressar honom aldrig över gränsen på vad han orkar. Stryrka bygger man på gränsen, men aldrig över den. 

Förstår ni hur jag tänker?