Har precis kommit hem från stallet där jag varit ute och promenerat med Danny. Idag höll jag mig från sadeln! Han ska ju faktiskt vila, även om det kliar i mattes fingrar... 

 

Vi gick en sväng med Elin och hennes ponny och gick iprincip hela turen på asfalt. Något som är så himla viktigt! Kanske inte asfalten i sig utan att faktiskt gå på riktigt hårt underlag ibland. Någonting jag lärde mig av att ha haft en häst med återkommande senskador (Klas) var det att lära mig att älska hårda underlag, och få lika stor skräck för djupa, mjuka underlag. Speciellt om man gärna tränar mycket i ridhus och på ridbanor (jag räcker upp handen här!) så måste man verkligen se till att hästen går på hårda underlag också.

 

Jag skulle kanske inte ut och trava på asfalt pga. halkrisken, men en stum grusväg kan jag absolut jogga runt på i både trav och galopp när hästen är uppvärmd efter en stunds skritt. Det är betydligt farligare att sitta och rida på djupa underlag för jämnan... Drömmen vore en skrittmaskin med asfaltsunderlag. Jag menar absolut inte att hästen ska gå i skrittmaskin istället för hage/ridas ut, utan som ett komplement till övrig träning.