Tänkte skriva ett inlägg om mina framtidsdrömmar, vad jag längtar efter.. Som ni vet pluggar jag nu heltid till personalvetare, en linje på tre år. Förmodligen kommer jag att läsa vidare lite till efter det, för jag är ung när jag tar examen (24 år). Kanske läser jag vidare på någon annan ort, det återstår att se. Jag vill känna att jag har en utbildning som leder till det arbete jag längtar efter. Jag vill leda, förändra, förbättra. Jag hoppas sedan börja arbeta inom personalyrket i en lite större stad. Jag trivs i Falun men kan inte se mig här för resten av mitt liv. Samtidigt vill jag inte bo för långt ifrån min familj, så att flytta tvärs över Sverige kommer inte att ske. Jag bodde ju under en period i Skåne och då insåg jag vikten av att ha familjen inom närmare avstånd än så. Men lite större, gärna lite mer söderut. Älskar alla fina lövträd som finns när man närmar sig Enköping/Uppsala-trakten (åker ju ditåt när jag tränar för Jeanna). Samtidigt som det fortfarande är snö och vinter under vinterhalvåret. När jag sedan har ett arbete jag trivs med och bor i en stad jag vill leva i kommer såklart nästa stora dröm...

 

.. Husbygge! Ni anar inte hur många promenader jag gått runt dom flera nybyggda områdena runt Falun senaste åren. Jag älskar att se dessa moderna hus även om jag själv helst vill bygga en "mini-herrgård", den stilen. Drömmen om ett stort kök, stort badrum, högt i tak, kamin och gott om plats för vänner och familj. Få inreda precis i min smak med vitt och ljust. Vilken dröm. Ett hus man ska älska att komma hem till... I ett sådant hus vill jag någon gång bilda familj, fira födelsedagar, julafton, ha en familjevardag. Nu är vi väldigt många år fram, men jag kan ändå längta litegrann ibland.

 

Tills dess då haha.. Ja dom närmsta drömmarna handlar mer om att resa, se lite mer av världen. Genomföra min utbildning, utvecklas med härliga fina Danny och se Aval växa upp och bli stor. 

 

 

Ibland när jag läser lite olika bloggar eller inlägg på facebook kan jag ibland reagera på när folk skriver att dom ex. "fick igenom ordentligt" eller "red loss" hästen. Att dom kanske fick protester när det "blev jobbigt" men att man måste över det för att bygga styrka. Det låter så fel i mina öron. Nu kan det säkert handla om att jag faktiskt har den typen av häst som älskar att träna, men jag tror också att hästarna blir mycket av vad vi gör träningen till.

 

För mig är målet att Danny alltid ska tycka att det är buskul när jag tar fram sadeln, att han ska spetsa öronen när jag hoppar upp i sadeln och tycka att det är roligt att anstränga sig. Att lära sig nya saker ska alltid ge belöning och på samma sätt som vår hund Wilma gör alla sina trehundra konster och trick på samma gång så fort jag tar fram en godis - så ska Danny också tycka. Att han vet att ju mer han tar i och anstränger sig, desto gladare blir matte vilket alltid leder till beröm och därmed en nöjd och jätteglad Danny. Jag rider aldrig "loss honom" eller krånglar för att få igenom någon "stel sida". Min träning med honom handlar om att hålla honom mjuk i kroppen, genom att träna på ett sådan sätt att man aldrig behöver ens tänka ordet "få igenom".Träningen är ju till för honom! Inte för att jag ska kunna rida en perfekt öppna. Behöver han få mer flexibilitet i kroppen, då rider jag mycket rund och låg, ställer åt lite olika håll. Rider mycket framåt och låter honom själv hitta balansen. Behöver han träna styrka som är lite jobbigare ska det fortfarande vara på ett sätt som Danny tycker är om, inte något framtvingat. Jag vet så många tränare som ser hästarna göra stora protester och säger "fortsätt så bara, han tycker bara att det är jobbigt! På med spöet, han ska fortsätta jobba även när det är tufft!!". Inte min filosofi. Du får inte någon styrka i hästen på ett träningspass för att du tvingar fram en massa saker den egentligen inte orkar (med protester till följd). Gör du det däremot på ett taktiskt sätt, där du leker fram rörelsen på ett sätt att hästen till slut tycker att det är jätteroligt att arbeta med ex. galoppiruetterna - för det är ju då matte ger mig så mycket beröm! Kanske lite jobbigt men eftersom vi inte arbetar så länge och jag får så mycket beröm är det riktigt roligt ändå. 

Danny älskar att arbeta, han är en arbetsmyra utan dess like. Men jag tror inte att han hade varit det om man inte hade hjälp honom att behålla den glöden. Stöttat honom i nya rörelser, peppat honom att trava med den stora traven, berömt minsta steg åt rätt håll. Kanske är jag lyckligt lottad, men jag vet att jag har en häst som till varje pris skulle slå knut på sig för att med glädje göra vad jag ber honom att göra. Han skulle aldrig försöka "komma undan", protestera eller göra något av ondo, för jag pressar honom aldrig över gränsen på vad han orkar. Stryrka bygger man på gränsen, men aldrig över den. 

Förstår ni hur jag tänker? 

Ja om allt går som det ska så ska vi alltså debutera MSVA:1 i helgen. Så många frågar vad jag har för förväntningar, hur tror du att det kommer att gå? Oj så svårt att svara på innan vi har provat på detta. Danny är verkligen säker i MSVB, men på nästa nivå blir det onekligen många svårare rörelser som ska sitta inne på banan. Han gör allting på träning och han gör det bra - men hur han kommer att fixa det inne på en tävlingsbana dom första gångerna är osäkert. Som jag skrivit tidigare tar det säkert en 4-5 gånger innan man kan vara säker på ex. hur beter han sig i piruetterna på tävling? Översamlar han så jag ska rida dom större än på träning, eller tappar han bjudning så jag ska rida mer framåt in i piruetten? Många frågetecken som jag aldrig kan få svar på förrän vi har provat några gånger på tävlingsbanan. Samma sak med serien i vart tredje som också skiljer nivån från MSVB.

 

Jag tror att när Danny sätter alla moment i MSVA:1 inne på tävlingsbanan så kommer han att plocka jättefina poäng där, men det kanske inte är förrän nästa år. Tanken för i år är bara att debutera i klassen, prova på. Innebär det att vi kanske inte rider på godkända procent dom första gångerna är det ingen katastrof och jag vet att det kommer vara för att vi är gröna i klassen - inte för att han inte "platsar" där. Jag är inte rädd för att få dåliga poäng på grund av att något brister! Visst är jag en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och rider alltid för guld. Men jag är också realistisk och vet att nu går vi ut i en klass som är betydligt svårare än något vi ridit tidigare. Vi kommer garanterat att vara nybörjare i söndagens startfält - men likväl ska det bli fantastiskt roligt. En utmaning som vi har längtat efter länge och en smygstart på dom klasser vi kommer att tävla under nästa år.

 

Så jag hoppas att ni håller tummarna för oss, och att ni ska veta att jag kommer att le brett i min frack oavsett resultat på söndag. 

 

 

 

Jag och mamma pratade om detta i bilen påväg hem från Hagfors. Vi pratade faktiskt så mycket att vi missade en avfart och hamnade i fel stad haha... För efter helgen börjar jag känna att är Danny tillräckligt med mig (som han var på söndagen) då är det inte längre svårt med bytena på tävling. Han är lugn och eldar inte upp sig inför diagonalerna, utan laddar egentligen mycket mer inför ex. ökningarna än just byten.

 

Nu har vi inte ridit så mycket serier på träning, men det börjar kännas som att det är dags att på allvar träna mot debut i MSVA. Piruetterna sitter och jag gick igenom hela MSVA:1 igår och konstaterade att det är bara den sista diagonalen med bytena i vart 3:e som vi inte kan riktigt ännu. Sedan tror jag dock att när man kommer ut i MSVA kan det förmodligen bli lite magplask dom första gångerna. Det känns som ett program som man måste "träna på att tävla" säkert en 5 gånger innan man får till rörelserna som man vill inne på banan. Just med piruetterna när man kanske inte har riktigt samma känsla inne på banan som hemma, hur mycket ska man samla, ska jag rida mer framåt än hemma? Danny blir oftast överambitiös på banan och jag kan absolut tänka mig att han skulle kunna översamla sig till något han egentligen inte fixar och så blir det missförstånd i sånna rörelser. Men, man måste ju våga prova! Och är jag rädd att gå ut i MSVA för att jag kanske får några dåliga resultat i början? Absolut inte. Jag fick en sån boost och inspiration av en tjej som jag delade boende med nu på meetinget. Hon debuterade intemediere A och skulle för första gången göra piaff och passage inne på en tävlinngsbana med den hästen. Även det rörelser som förmodligen kräver några gånger innan man får till det på tävlingsbanan :-) Hon gjorde en så fin runda, men med tillhörande missförstånd i piaffen där hästen stannade och såg väldigt frågande ut. Tog några trevande steg och visst, inte blev det några höga poäng just den gången men att se hur tjejen nästan brister ut i skratt mitt i piaffen över hur tokigt det blev, då kände jag bara hur glad jag blev. Det är inte blodigt allvar, man får prova, kanske inte lyckas perfekt, försöka igen. Till slut kommer det! 

 

Danny och jag kommer förmodligen inte att göra några perfekta rundor om vi vågar oss ut i MSVA, men det har vi inte som mål. Jag satte mina drömmål för detta året att rida stadigt över 65% i MSVB, det har vi uppfyllt! Jag satte även ett drömmål om att debutera MSVA. Debutera. Inga krav, ingen fråga om poäng eller rida på godkänt eller ej. För vi kommer att kunna göra fina rundor i MSVA, men det behöver inte vara nu. 

 

Ville mest skriva av mig lite, få er att se lite hur mina tankar går kring tävlandet. Jag tävlar för att det är det roligaste jag vet, jag vill göra fina rundor men även om vi inte hade kommit hem med en enda rosett från Hagfors hade jag varit glad och nöjd om jag hade haft en bra känsla inne på banan. 

 

För att göra en lång historia kort; När jag var 17 år gammal fick jag en häst som skulle säkra mitt sista år som junior och hela min tid som young rider. En 15 år gammal godkänd hingst, utbildad GP och som redan gått internationellt med en junior. Vi hittade honom i Hamburg i Tyskland och jag föll pladask redan på stallgången. Kolsvart utan ett enda vitt tecken och med dom klokaste ögonen du kunde hitta. Efter två dagars provridning visste jag att vi aldrig skulle hitta en liknande häst och några veckor senare stod han på lastbilen mot Sverige - min första storhäst.

 

Det första halvåret med denna häst var det bästa, och svåraste halvår jag upplevt till häst. Att gå från ponny till en stor hingst som kunde dra tyglarna ur händerna på mig innan man ens han blinka var inte det lättaste. Han tog till passagen som försvar och det tog många träningar innan jag ens kunde trava honom normalt framåt under nedsittning. Såhär i efterhand, när jag ridit väldigt många fler hästar än jag hade gjort då kan jag lätt konstatera att han var den svåraste häst jag någonsin suttit på. Stark, het och med en enorm motor framåt. Men han hade ett hjärta av guld och dom gånger det funkade - då var det den bästa ridkänslan jag upplevt. Efter ett halvår fick han en senskada som egentligen var ganska lindrig. Goda förhoppningar men lång vila. Igångsättningen gick bra men så plötsligt, pang, halt! Samma senskada igen. Min veterinär sa att vi hade haft enorm otur och trots att det hade sett så fint ut på ultraljud var det nu ett snäpp värre än första gången. Samma procedur med vila igen och denna gång fördubblade vi konvalecent-tiden för att vara på den säkra sidan. Närmare ett år senare såg vi hopp igen, han var under igångsättning och allting såg kanon ut på UL. Han kom igång, tävlade tre tävlingar och sedan fick jag arbete hos en av våra landslagsryttare. Jag tog med honom ner till Skåne och vi började träna där. Mycket utveckling och äntligen fick jag "känna på" all hans utbildning med piaff, passage, byten. Men så mitt under ett travjogg hände det igen - tvärhalt. Senskadan var tillbaka och värre än någonsin. Han tittades på av proffsveterinärer som bedömde att han aldrig skulle kunna bli ridbar igen och att även om han läkte ihop efter en årskonvalecent igen så skulle det kunna räcka med en galopp i hagen för att han skulle slå upp skadan igen. Klas hade nu hunnit bli 17 år gammal och vi blev tvugna att ta det värsta beslutet man kan ta, att avliva honom. Jag var förkrossad, flyttade hem till familjen igen och ville inte se åt en häst. Alla mina drömmar var krossade och efter all vila hade han blivit som en knähund. Vi gick promenader, badade i sjön, gick runt som helan och halvan. 

 

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna se på ovan och tänka att det faktiskt ledde till något som i slutändan gjort mig glad igen. För då trodde jag aldrig någonsin att jag skulle kunna hitta en liknande häst, någon jag tyckte lika mycket om. Efter flera provridningar hittade jag Danny - en syn som inte var jämförbar med Klas. Klas var min blankpolerade stjärna och glänste i pälsen om han så kommit in nyrullad i lera. Danny var en smal och tovig "ponny" som min tränare kallade honom när hon såg honom. Han var väldigt snäll men jag minns första månaderna som ett ständigt jämförande. Jag tyckte att Danny var "osmart" och opersonlig. Klas var jämförbar med en människa, han hade dom klokaste ögonen i världen och verkade förstå allt när han tittade djupt in i ögonen på en. Danny var stirrig, mötte aldrig blicken och virrade mest omkring. Att vi skulle få en relation som mig och Klas hade haft var uteslutet och jag trodde nog mest att jag skulle ha honom ett tag, sälja lite dyrare, sedan leta nytt. 

 

Idag, snart 2 år senare inser jag hur fel jag hade. Danny betyder nu allt och ännu mer för mig. Det tog tid att lära känna honom och att sluta jämföra med Klas, för dom är två helt olika personligheter. Danny är inte den lugna, trygga, hästen du kan sitta i boxen med så tittar han tillbaka med kloka ögon. Men han vill alltid väl och han vill till varje pris göra rätt. Du kan se direkt på ögonen när han är glad, och när han är extremt olycklig vilket han blir i situationer där han blir lite stressad och inte förstår. Den "ungdomsresan" jag nog skulle fått göra med Klas kommer jag aldrig få göra med Danny eftersom jag nu blir 22 år i år och därmed inte längre tävlar som ungdomsryttare. Men jag tror att jag kommer att ha (och redan har haft) väldigt roligt tillsammans med Danny ändå. Vet inte riktigt hur jag ska summera detta, men menar mest att även om jag för allt i världen önskade att det som hände med Klas aldrig skulle ha hänt - så ledde det i slutändan till något så bra som Danny. En häst som jag nu älskar lika gränslöst som Klas, även om det tog en liten stund extra att känna det... :)

Igår blev det träning för Marika igen! Har blivit lite varannan gång för Jeanna och Marika nu, så det är alltid roligt att berätta "såhär gjorde vi, det här går bättre, vad tror du?". Dom kompletterar varandra perfekt och jag skulle absolut inte vilja träna för några andra. Många överöser mig med tips att "den och den kommer dit, vill du vara med?" eller "det finns en plats ledig för ***** på söndag, vill du träna?". Jag tror på ett koncept där man har en eller möjligtvis två tränare som man tränar regelbundet för. Att hatta runt mellan olika tränare för att, som en del menar, få olika syn på saker är ingenting som hade fungerat för mig. Jag vill kunna ha en dialog med min tränare, känna att den verkligen känner oss som ekipage och har svårt att tro att en tränare känner något verkligt förtroende och engagemang i ett ekipage som dyker upp ibland, tränar för många andra och som sagt "hattar runt". Hade jag själv varit tränare hade jag hellre lagt ner min själ på ekipage som tränar för mig och kanske någon till, men efter det räcker det. På något sätt känns det som att ju fler tränare man har - desto mindre litar man på dom man tränar för eftersom man hela tiden söker annan hjälp? Eller hur tänker ni? Vore jätteroligt att få höra hur ni läsare ser på saken.

 

I vilket fall fick jag stor hjälp på träningen igår. Bytena kändes supersäkra och det är imponerande då han hade vilat dagen innan. Ofta blir han säkrare och säkrare ju fler dagar irad han går, så kanske tredje dagen är bytena lika säkra som klockan, medan ett par byten kan bli lite osäkra efter att han har vilat. Mycket hänger givetvis på att han alltid är väldigt het efter att han har haft vilodag och blir för taggad. Fick även mycket hjälp med piruetterna där han gått in i lite av sitt överambitiösa mode. Det går helt enkelt inte att bryta honom utan när han väl börjat vända så vill han gå hela varvet runt. Fick därför träna på att kontrollera antalet språng och kanske gå ur piruetten redan efter 4 språng, sedan rida 5 språng, och till sist rida 7 och därmed vända hela varvet. Allt för att han inte ska förekomma mig. Svårt men väldigt nyttigt och han förstod snabbt att han måste vänta mer och lyssna på mig.

 

Sist men inte minst lite skolor och travslutorna märktes det att vi inte ridit på ett tag - puh så dåliga! Förböjd i halsen och för lite framåtgrip. Nu sladdade han mest åt sidan :-) Men tränare är till för att hjälpa och efter en stund fick vi hyffsad ordning även på detta.

 

 

 

Idag var mamma med och granskade oss i ridhuset. Vågade därför lägga byten på många linjer där jag inte hade spegeln till hjälp och dessutom satte jag upp mer tryck i galoppen innan. Fick då mer gest i bytena och han kändes riktigt säker! Ett orent, men det börjar verkligen höra till ovanligheterna. Flott trav med mycket tryck, men mycket vill ha mer! Fick även lite hjälp med piruettarbetet och mamma påpekade att arbetet i högergaloppen är så mycket bättre än åt vänster, vilket är helt sant. Han har överlag bättre galopp i höger varv och där sätter han sig mycket mer naturligt än åt vänster, men det är en styrkefråga! Jag måste våga rida mer piruettgalopp åt vänster, våga vara kvar i samlingen och bara låta honom jobba upp styrkan i kroppen.

 

Har även funderingar på saker som kanske påverkar framtiden lite, men det återstår att se. Min träning kommer förhoppningsvis till stor del att ligga på Segersta. Det innebär mycket pendling, men räknar med att försöka stanna ett par dagar åt gången. Eftersom det förra veckan blev klart att jag kommer att arbeta en tredje säsong på skidanläggningen kommer jag att vara trygg med schema hela vintern, och så som mina tider låg förra året jobbade jag oftast 6-7 dagar i rad för att sedan vara ledig. Ett bra upplägg för att ha chans att kunna åka iväg till Enköping. Jag har en suverän hemmatränare här i Falun, men behöver även Jeanna för att kunna satsa dit jag vill - och jag vill ha mer träningstid på Segersta. Kunna känna att det blir en riktig träningsbas, det blir guld. 

 

Jag har aldrig haft en down i ridningen, aldrig varit omotiverad eller haft en känsla av att jag inte vill satsa framåt till varje pris. Jo förresten, precis efter vi avlivade min första storhäst, då var det riktigt tufft. Men jag har hela tiden sett lösningar och velat framåt, och just nu är det starkare än någonsin. Varenda nerv i hela kroppen vill framåt, vill upp i klasserna och prestera. Rida stora tävlingar, rida riktigt bra hästar. Det är så otroligt långt kvar, men tänk så fantastiskt roligt det kommer att bli på vägen! Jag är beredd på motgångar, men i slutändan så leder det en bara ännu längre fram. 

 

Något som verkligen har slagit mig och som även min mamma har reagerat på är hur olik Danny är min tidigare häst Klas. Klas var som en stor nallebjörn, ett psyke av guld och lugn i alla situationer. Missförstå mig inte, han var bland det mest explosiva du kunde sitta i sadeln på - men därimellan stod han som ett ljus på stallgången med ögon som alltid tittade så klokt på en. Det var som att han såg rätt in i hjärtat på en, men snälla ögon som förstod allt. Han var visserligen 16 år när vi köpte honom och Danny är 7, men det är helt olika psyken i grunden.

 

Ridmässigt var Klas ganska matcho, han var hingst och tog inte åt sig speciellt mycket. Vansinnigt stark och han drog mig ur sadeln genom att bara vicka på nacken. Man kunde ryta åt honom utan att han vickade på ett öra och han brydde sig inte nämnvärt om jag blev arg på honom. Blev han trött på mig kunde han stanna och lätta fram i en ren markering att "jag vet bäst och nu tycker jag att du är jobbig". Aldrig stressad, alltid lugn och som en bestämd farbror som helt enkelt tyckte att han hade rätt i dom flesta situationer. Väldigt okänslig i psyket och tog inte åt sig det minsta i situationer när matte blev arg av att han slet henne ur sadeln. Det var svårt, det kan jag inte neka en sekund. Han var svår att rida och vi hade våra duster i ridhuset för jämnan. Men därimellan var han guld, han kunde alla rörelser upp till GP och lärde mig MASSOR. När han väl gick och vi var överrens så var det en helt magisk känsla att rida honom. Men som sagt, överlag en ganska tuff attityd även om han var gudasnäll. Han visste helt enkelt bäst.

 

Sedan har vi Danny som är raka motsattsen. Han är väldigt mån om att alltid göra rätt, är den som kastar sig åt sidan om man råkar höja armen för hastigt i boxen och blir extremt olycklig om man säger till honom. Lättstressad och känslig. Skulle jag ryta till åt honom i ridhuset skulle han hoppa in i sargen av blotta förskräckelse (har hänt). Samtidigt är han även den som uppskattar beröm mest av alla hästar jag har ägt och man kan se honom vippa på öronen direkt efter ett "braaa". Mamma som ofta ser honom från backen säger att "man ser hela honom lysa upp när du berömmet" då han direkt spetsar öronen. Att han är så känslig har både för- och nackdelar. Det är svårt när han blir stressad och blockerad efter situationer där man behövt säga till honom på skarpen, samtidigt som han är väldigt lätt att få med sig på sin sida igen efter lite beröm. Danny skulle till skillnad mot Klas aldrig gå emot mig i ridningen. Han skulle aldrig lätta fram eller sparka mot skänkeln, det finns inte på kartan. Han är alldeles för "vek" för det, en mjukare själ finns inte. Eftersom han är så mån om att alltid göra rätt och nästan blir lite överambitiös i många situationer är det en väldigt lättarbetad häst.

 

Det är häftigt att hästar kan ha så olika personligheter, precis som oss människor. En del är tuffa av naturen, medan andra är vekare. Samtidigt finns det även flera likheter mellan hästarna ovan. Båda med en fantastisk arbetsvilja och en motor framåt som inte är av denna värld. Klas älskade att tävla och att få visa upp sig, och även Danny som, trots att han ibland känns som att han bara vill springa och gömma sig, blir en helt annan häst på tävling. Han spetsar öronen, höjer nacken och får en härlig "här kommer jag-attityd!". Precis som Klas.

 

 

En av mina duktigaste "vänner" fullkomligt hånade mig bakom min rygg när jag köpte Danny. Skrattade, sa att han aldrig kunde bli något och vilket nerköp mot min tidigare häst Klas. Visst var han smal, långhårig, gänglig och ganska "ful" då, men kan man inte se från det och faktiskt granska modellen på häst, hur den rör sig och arbetsviljan så vet jag inte hur kunnig man faktiskt är. Klart är det roligare att ta hem en häst som är så glansig att man kan spegla sig i den, men när jag hittade Danny fick jag bortse från detta för jag visste att den här hästen kan bli BRA. Jag litade på mitt omdöme och magkänsla och slog till, och tänk så bra det blev.

 

Jag hoppas hon fått äta upp alla sina elaka ord hon kastat över mig och mitt hästköp nu.

 

Ett intressat ämne tycker jag är när man ska gå upp en klass eller inte. Fick dels en kommentar här som löd ungefär "Såg att Danny var anmäld till fler msvc-starter framöver, du funderar inte på att gå upp en klass? Känns som att har man gjort ett par starter över 68% med placeringar/vinst kanske man ska fundera på att byta klass".

Sedan så diskuterade jag även saken med en kompis som också tävlar och vi tyckte ungefär lika, men inte helt.

 

Till kommentaren jag fick vill jag ge svaret att vi är LÅNGT i från klara med MSVC. Danny är riktigt grön i dessa klasser och bytena är dessutom inte befästa. Han är bara 7 år och vi har inte bråttom! Nu kommer fokus givetvis bli att sätta bytena så han kan upp i MSVB till hösten, men än så länge kommer han att få snurra på i dom klasser vi behärskar. Jag har ju inställningen att jag inte startar en klass om jag inte vet att vi bör bli placerade, förutsatt att allt går som det ska. Nu kan det finnas tusen anledningar till att man ändå inte blir placerad, kanske överladdad häst, för många missar eller något annat - men i grund och botten tycker jag att man ska rida klasser som man behärskar.

 

Många delar inte den uppfattningen med mig, dom tycker att efter några placeringar i någon klass är det dags att gå vidare mot nya utmaningar. Ja absolut, men inte förrän man behärskar "nästa steg". Jag har så svårt att förstå varför man vill sitta och harva i klasser som man inte riktigt platsar i, ständigt rida på 60-61% och ligga mitt i resultatlistan. Vad är det roliga med detta? Då hade jag tusen gånger hellre gått ner en klass. Är det för att kunna säga att "jag rider den och den klassen" eller varför gör man så? 

 

Sedan strävar jag givetvis högre och högre med Danny, men se på honom - han gick LB förra året med vinster. Då var det flera som undrade vad han gjorde i dom klasserna, men han var inte redo för något annat just då. Nu går han MSVC och vi har inte kommit så långt att vi är redo för något högre ännu - men det kommer snart. 

 

 

Hej! Tack så jättemycket. Som jag tidigare skrivit lite så är jag lite "skadad" sedan min dåliga period och räknar nästan omedvetet kalorier, något som jag försöker att undvika och jobba bort så mycket som möjligt. Men, rent generellt så ser mitt liv ut såhär:

 

- Jag äter allt. Godis, chips, onyttigt, you name it. Skulle aldrig kunna gå på någon "diet" eller utesluta någonting som jag tycker är gott - det fungerar inte för mig. Däremot äter jag inte detta varje dag och har jag ätit mer under en helg håller jag igen lite under nästkommande dagar (eller rör på mig mer) för att gå plus-minus-noll. 

 

- Vardagsmotion är en viktig del i mitt liv eftersom det är i princip den enda träning jag gör. MEN, tro mig det ger massor. Cyklar överallt, promenerar, powerwalkar, ibland när jag känner för det tar jag en löprunda i naturen. Dock skulle jag inte kunna säga att jag "springer/kör pw" si och så många gånger i veckan, för det är någonting som jag gör när jag har tid och lust och det varierar. 

 

Jag är ingen naturligt smal person som kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt, dessutom älskar jag mat och onyttigheter i alla dess former. Eftersom man lika gärna kan dö imorgon (ja det är sant) så vill jag inte gå runt och avstå allt detta i något slags syfte att bli modellsmal eller vad folk nu strävar efter, men samtidigt försöker jag i alla fall håll mig någosånär hälsosam i form av motion och dagar där jag faktiskt äter lite grönt, sallad och annat. Så tja, vad ska man säga. En vanlig vecka består av ganska mycket godis, ganska mycket vardagsmotion och så ett par hälsosamma dagar för att jämna ut. 

 

Dagens middag, baguetter i ugn med massor av ost, skinka och pizzakrydda. Givet! 

 

 

Skrev tidigare ett inlägg där jag bad er skriva om era erfarenheter kring det här med att träna som ryttare, hur viktigt ni tyckte att det var att hålla sig vältränad och lite annat. Som sagt är "stora ryttare" ett ganska känsligt ämne. Nu tänkte jag i alla fall skriva lite om mina egna tankar kring detta.

 

Först och främst, jag syftar nu på de ryttare som satsar för tävling, inte de som "lullar i skogen". Jag skulle spontant säga att jag tycker att om man satsar med ordentliga mål i sin ridning bör man hålla sig själv i hyffsad form. Har du två ekipage att jämföra med så kommer det aldrig att se lika elegant ut för det ekipage med en stor överviktig ryttare än det ekipage med en slankare ryttare. En vältränad och smidig ryttare slår sig dessutom garanterat mindre om den ramlar av än en tung, osmidig ryttare. 

 

Men, jag är inte den som förespråkar gymträning 5 dagar i veckan och massor av löpträning utöver ridningen. Jag vet hur det är att inte hinna med och har själv aldrig tränat regelbundet mer än massor av vardagsmotion (cykla, promenera, springa litegrann). Någonting jag däremot avskyr är överviktiga människor som gnäller över att "dom har så svårt att gå ner i vikt". Dom som nedvärderar "smala" människor och tror att dessa är byggda så, att dom kan äta vad som helst och ändå se ut på det viset. Ja givetvis är människor precis som hästar, en del är "lättfödda" och andra har svårare att gå upp i vikt - men hur man ser ut hänger mest på hur mycket man äter och hur mycket energi man gör av med. Det är enkelt, vill du gå upp i vikt så måste du se till att äta fler kalorier än du gör av med, och vill du gå ner i vikt är det tvärtom. Sedan spelar det faktiskt inte någon som helst var dom kalorierna kommer i från, godis, pizza eller sallad - det är ditt eget val (men givetvis mår du bättre om du väljer bra mat). 

 

Jag har extremt lätt för att pendla i vikt. Äter jag mycket går jag upp hur fort som helst och äter jag mindre så går jag ner i stället. Därför gäller det att hitta en bra balans och det är inte det lättaste. Men, sedan har jag alltid funderat på varför människor som är missnöjda med hur dom ser ut, överviktiga som underviktiga, inte gör något åt saken? Kom inte och säg att "jag står still på samma vikt vad jag än gör" för den köper jag inte, som sagt kcal in-kcal ut, den principen gäller alltid. Då hänger det i stället på brist på motivation och där har jag full förståelse, för det är bland det svåraste som finns. 

 

Nu blev det massor av svammel och jag kommer säkert att få massor av mothugg, men i denna diskussion böjer jag mig inte någonstans. Egentligen blev det kanske inte så mycket just om "ryttare" men för att sammanfatta - ja jag tycker att man ska hålla sig hyffsat tränad om man gör någon form av satsning inom ridningen. Det är en sport vi håller på med! Men jag tycker samtidigt att det allra viktigaste är att man tycker om, och trivs med sig själv. Så länge man inte är varken kraftigt överviktig eller underviktig och mår bra spelar inga småkilon hit eller dit någon som helst roll. Ta hand om er! ❤

 

 

I samband med att jag började blogga om hela mitt liv istället för bara hästdelen så har kommentarerna rullat in "är du inte lika intresserad av hästarna längre, det känns som att du har tappat motivation, är Danny inte prio 1 längre" och liknande kommentarer.

 

Dessa kommentarer gör att jag suckar högt, för det är så långt ifrån sant det bara kan bli. Det ni måste förstå är att jag har alltid haft ett vanligt liv vid sidan av hästarna, jag har bara inte bloggat om det innan. Jag har festat, fikat med kompisar, spenderat tid utanför stallet och allt det där. Men nu när jag skriver om det, då är det plötsligt en "big deal" att jag inte är i stallet och borstar på hästen 24/7. 

 

För att klargöra. Jag har aldrig varit så motiverad i ridningen någonsin som nu. Danny är fortfarande prio 1. Han rids på samma sätt som förrut och tränar på enligt samma plan. Jag älskar att vara i stallet, älskar att sitta i sadeln och skulle aldrig för mitt liv prioritera bort detta. Men jag tycker att det är tråkigt att så många är så trångsynta att ni inte verkar tro att man kan ha ett liv utanför stallet och samtidigt satsa på ridningen. 

En sak jag har tänkt ganska mycket på är hur löjligt lite man får tillbaka den kärlek man ger till sin häst haha! Jag som har två hundar skulle vilja påstå att den responsen man får av dom är 1789239269397 gånger större än från en häst. Det räcker med att man är borta en halvtimme så blir man överöst med kärlek och glädje när man kommer innanför dörren från hundarna, medan en häst typ ser ut som "jaha?".

 

Förstår ni hur jag menar? Det räcker med att jag säger "Åhh golliii vovve" så skulle mina hundar slänga sig ner på golvet och bli överlyckliga, man får liksom en respons direkt. Lite samma sak med katter, man får i alla fall något slags gensvar på gullandet. Skulle jag prata på samma sätt med en häst skulle jag nog knappt få en blick, utan dom står där i boxen och tittar lite. På sin höjd kanske dom kommer fram och snosar lite i fickorna efter godis, men sedan är det roligare att äta hö eller bitas lite med boxgrannen. Sedan får man ju ut massor av att ha en häst, det är inte det jag menar. Men just själva responsen när man pratar med dom haha... Helt nollställda. Visst kan Danny vara gullig och titta upp, gnägga när man kommer till hagen och så - men mer än så blir det då inte.

 

Eller vad säger ni?! Kanske får mata med lite mer morötter så börjar Danny vifta på svansen och bli lika glad som en hund eller något. Ni får inte missförstå mig nu, jag älskar dessa djur. Men jag kan inte låta bli att skratta åt hur nollställda dom kan vara för sin storlek egentligen. Att det kan vara så stor skillnad mot mina hundar, som faktiskt "förstår" vad jag säger.

 

 

Jag har även tidigare skrivit ett inlägg om detta och måste nu upprepa det igen, tydligen. Att bloggen inte fortlöper som den tidigare har gjort beror på en hel del olika faktorer, bland annat:

 

- Danny är skadad, det vill säga ingen träning eller tävling att skriva om.

- Mitt liv ser lite mer annorlunda ut nu än vad det gjorde för några månader sedan. Jag är helt enkelt i en "annan fas" i livet totalt sett.

- Jag tycker att det är svårt att uppdatera bra när man inte kan ta ridbilder, filma, skriva om träningar/tävlingar etc.

 

Eftersom Danny förhoppningsvis är fräsch och redo för träning igen snart (han har återbesök onsdag) så kommer förmodligen bloggen att återgå till det "vanliga" från och med då. Jag har lite svårt att förstå vad det är ni vill att jag ska skriva om när ni vet att jag inte kan uppdatera om "Danny-läget". Han mest går i hagen, äter hö och tar det lugnt medan jag passar på att leva livet, träffa kompisar och göra allt det där man annars inte hinner. Visst har bloggen hamnat i skymundan på grund av detta, men det är ingenting som kommer att förbli på det viset. Så snart han är fräsch, tävlingarna sätter igång och det börjar bli vår ute kommer ni att få se massor av träningsbilder, filmer och uppdateringar om oss!

 

Statistiken ser ut som vanligt, så jag hoppas att ni håller kvar till det att bloggen rullar som den tidigare gjort. Detta bör ju faktiskt vara ganska snart om Danny är fräsch på onsdag, eller hur? :)

Ja självklart är jag lite ledsen över att han behövde behandlas igen, samtidigt som jag vet att det inte är någon fara med honom. Det som känns jobbigt är att detta kom mitt i bytesträningen, nu blir det förmodligen lite "börja om". Jag ska vara ärlig och säga att jag hade förhoppningar på att han skulle starta MSVB redan under april-maj, men så blir det givetvis inte nu. Besvikelsen ligger såklart också i att om (notera om) han hade satt bytena på en gång så tror jag att det hade funnits en chans, om än väldigt liten, att han hade kunnat vara redo till 7-årschampionatet i höst. Eftersom han har visat väldigt fint att han har lätt för piruetterna i galoppen kändes MSVA inte helt främmande. Jag visste att om han började visa att han var "i närheten" av att kunna kvala dit skulle jag ställa honom hos Jeanna för att kunna kvala in honom.

 

Nu blir det inte så och planen får helt enkelt vara att fortsätta starta MSVC under våren och sedan ta MSVB i höst. Det känns inte som något nederlag, utan är egentligen den satsning och dom mål jag har haft hela tiden. Sedan får man givetvis drömma, så som det jag skrev om ovan. Jag är glad över min, förhoppningsvis snart friska, häst och tror att han kommer att göra fina resultat under 2013. Vi får helt enkelt ligga lite "efter", och det har vi egentligen gjort hela tiden. En liten tår över att det är mitt sista år som ungdomsryttare (YR) och att chansen för ett sista SM är borta. Men nu ser jag framåt! Jag kommer att ha fler hästar i mitt liv, kanske någon yngre som kvalar in till falsterbo eller championaten. Det finns massor av tävlingar som förmodligen är minst lika roliga som mästerskap, nu när jag faller för åldersstrecket. Och om inte annat så får man väl helt enkelt slå på stort och satsa på en start i senior-SM (GP) någon gång i livet haha....

 

Jag hoppas nu att vi ska kunna skrapa ihop ett lag till Lag-SM 2014. Therese och sin Loppan tränar redan på den nivån och vi har flera andra dalaekipage som är väl framme på högre nivåer. Bara jag och Danny som får "shape up" till 2014 alltså ;)

 

 

Ja ungefär som rubriken säger så känner jag ungefär så just nu. Inte det att jag var omotiverad innan, men när man får en ofrivillig paus från träningen så blir man så vansinnigt sugen/extra motiverad/whatever.

 

Jag vill upp i sadeln. Träna för tränare, träna själv. Anmäla till tävlingar och köra på. Förhoppningsvis blir det ju snart och jag tror att vi kommer att hitta tillbaka fort så snart jag får börja sätta igång honom. Åhh längtar! Fast mest av allt längtar jag efter sommar och meeting. Långa tävlingdagar, mysiga grillkvällar och bara spendera tid med härliga tävlingskompisar. Sitta i gräset utanför tävlingsbanorna, kika på bra ekipage och springa runt i shorts och brunbrända ben. Sedan sy lite knoppar, klä om till tävlingskläder och ge allt själv. Det är verkligen bland det bästa som finns! Drömmer lite haha...

 

 

Fick kommentaren ovan och var tvungen att fundera ett tag, känna efter, och sedan bestämma mig om jag skulle skriva eller inte. Magkänslan sa att jag klarar det, så here we go.

 

Först och främst, stor kram till dig! Att stå inför ett sådant beslut är bland det värsta man kan som hästägare, och precis som du säger önskar jag ibland att det hade hänt något mer "akut" än att behöva planera det. Att sätta ett datum, en tid, för slutet av ens bästa vän är inget jag önskar min värsta fiende. Att behöva tänka på det varje dag, varje sekund, till det är dags. Det värsta jag gjort i mitt liv.

 

Den bästa hjälpen för mig var att prata med någon som hade gått igenom samma sak nyligen. Matilda Holmström, världens underbaraste människa i att stötta vid denna situation. Hon hade genomgått det med sin Astiz, hon visste precis vad det innebar. Jag pratade med henne ända in till dagen det var dags, till timmarna innan jag gick ner till Klas sista gången. En del vill inte prata om det, men för mig var det guld värt att få ställa dom hemska frågorna till henne, hur känns det, hur ska jag klara av detta...

 

Jag bestämde mig tidigt för att vara med in i det sista. Många ifrågasatte, försökte övertala mig att ta farväl innan och sedan vända ryggen och gå därifrån innan han var borta. Jag hade bestämt mig, jag ville vara med. Vara där i ögonblicket han försvann. Ett val som jag i efterhand aldrig har ångrat. Klas togs bort med bult när han stod och betade gräs, jag stod bredvid. Blundade i skottögonblicket, men klappade farväl när han var borta. Sedan gick vi innan dom gjorde det sista, för jag ville inte se blod runt min fina häst. Det var Mats på tjotjänartjänst i Eslöv som skötte allting tillsammans med sin sambo, dom kunde inte ha varit bättre. Så lugna, proffesionella. Frågade om jag var redo och hittade precis ögonblicket när Klas stod lugnt betandes, glad.

 

Oavsett om man är med eller inte så tycker jag att man ska vara med sin häst sista dagen. Fodra med massor av morötter, gråta. Det är okej att vara hur ledsen som helst, men så länge man håller sig lugn mot hästen. Kanske ta några bilder, försöka tänka på alla positiva minnen.

 

Det bästa jag hade. Hästen som skulle ta mig till att nå alla mina mål som ungdomsryttare. 14 Oktober 2011 lämnade han oss.

Har haft en bra och lugn kväll i backen, var skönt att få tänka på lite annat än blogg och häst en stund. Har blivit en flera sidor lång tråd på Bukefalos och det känns inte jätteroligt - samtidigt som några har "varit på min sida", och andra smutskastat. Givetvis får man ha olika åsikter, men det här är första gången jag (Danny) blir diskuterad på ett öppet forum. Någon skrev att det är något man får räkna med ju större en blogg blir, och så är det kanske. Känns lite olustigt.

 

Menmen, nu ska jag se fram emot en jätterolig helg! På lördag blir det massor av fest och utgång då en kompis fyller 18 år. Det gör man bara en gång! Krogdebut och en ny värld öppnas :) Jag jobbar visserligen både lördag och söndag från klockan 08.00 på morgonen, men får helt enkelt komma dit lite (mycket) sliten på söndag haha... Imorgon är jag i alla fall ledig och då blir det förmodligen mys med fika och umgänge med en saknad kompis på stan!

 

Finaste låten just nu ♥

 

Vilken diskussion det blev om gårdagens behandling. Inte mig emot, jag gillar när det ramlar in mycket kommentarer. Däremot blev jag lite skeptisk när det till och med skapades en tråd på Bukefalos där man indirekt klankar ner på både min och en väns inlägg i våra bloggar. Har pratat mycket med henne under gårdagen och det är skönt att kunna luta sig mot någon med samma åsikter ibland.

 

Jag vill poängtera att jag inte tycker att det är "kul" att behandla en häst, men att jag samtidigt inte tycker att det är konstigt att få en reaktion efter ett års intensiv träning. När Danny kom var han smal, gänglig och inte tränad speciellt mycket. Han har vuxit säkert 100 kg på bredden, ett par centimeter på höjden och gått från unghäst till vuxen. Att göra den omställningen med ryttarbyte, gå på andra underlag och dessutom få en helt annan vardag innebär att kroppen påfrestas extra mycket. Det är stor skillnad på att behandla en häst efter ett sånt år, än om han skulle in nästa år och visa samma sak. Hade ingenting "förändrats" i hans liv utan han hade gått på samma sätt som vanligt och ändå behövts behandlas - då hade jag börjat fundera på vad som var galet.

 

Dessutom tycker jag att det är vanligt att dom om skriker rätt ut vid sånna här diskussioner är just om som aldrig är inne och gör "vet-check" på sina hästar. Ärligt talat så finns det säkert mängder som rider runt på hästar som dom tror är friska och som "aldrig behövts behandlas" trots att dom säkerligen hade visat reaktioner på böjprov. Jag tyckte också att Danny var fräsch och fin utifrån hur han har gått, men liksidiga reaktioner är svåra att se.

 

Det är SUNT, inte tabu, att regelbundet checka av hos en veterinär. På samma sätt som man vaccinerar och kollar tänder är böjprov ett bra sätt att få svar på om hästen "är grön att träna vidare med". Självklart hoppas man att hästen ska springa igenom UA allt, men det kan även göra att du finner dom små problemen i tid. Det gör dig mer uppmärksam till nästa gång, och förhoppningsvis så berodde gårdagens reaktioner endast på grund av detta omtumlande år för Danny.