Till slutet
Jag klarade inte av att vara med sista biten, men en tjej i mitt stall erbjöd sig att vara med min pärla i sista stund. Är överlycklig att hon gjorde det så min tjej var med någon hon kände in i det sista. Hon fick också stå och beta hemma och dom kliade henne lite och sen var det över, ingen stress över att åka på klinik utan det gick bara fort hemma i en trygg miljö.
<3
Starkt och fint skrivet, något man aldrig vill behöva vara med om :(
Jag var också med, kan inte förstå de som inte är det... Skulle kännas som jag svek när jag behövdes mest. Hade haft min häst i 16 år, och det är det svåraste jag varit med om. Jobbigt att se honom sluta andas och inse att han var borta för alltid, just då ångrade jag mig och ville återuppliva honom. Även om jag eg visste att det var det enda jag kunde göra för honom. Efteråt gjorde det så ONT, mitt hjärta kändes som ett stort svart hål. Han har fått en fin gravplats med en vacker sten i sin favorithage. Är 4 år sen nu men jag saknar och tänker på honom varje dag. <3
Varför valde du bult? Inte menat som kritik, undrar bara. Tycker det är mkt mindre traumatisk med spruta, skulle aldrig avliva med bult. Slipper allt blod överallt och hästen är hel utan sår och ser ut som den bara vilar. Och det går jättejättesnabbt, de är borta redan innan sprutan är tömd...
Min ponny tog sina sista andetag i mitt knä. Min fina, vackra, vita sago ponny som jag hade i 8 år. Hon gick från att vara en fräsch 12 årig ponny till att inte kunna stå på sina framben på 13 dagar. Kraftig hovbensrotation som de inte fick stopp på, de hittade ingen anledning till det heller, hon blev utdömd.
För mig var det viktigt att vara med hela vägen, eftersom att hon var mitt allt. Det finns så mycket mer till min historia men det är för svårt att skriva.
Jag tycker att det är oerhört starkt av dig att skriva det så öppet på din blogg! Jag tappade egentligen tråden här om vad jag ville förmedla, men, jag tror väl att du tog rätt beslut om att vara med in i det sista, det tror jag också att jag gjorde. Plus att du får lite kramar av mig också.
Att vara med eller inte i det sista ögonblicket känns som ett jättesvårt beslut. Det var starkt av dig att vara med hela vägen. När dagen kommer för min fining hoppas jag att jag är stark nog att vara med. Tanken att "överge" sin bästa vän innan känns alltför hemsk. Det var därför lugnande att höra att du aldrig ångrat ditt beslut.
Tack för att du delade med dig av detta.
Gud, jag blev helt tårögd av att läsa detta. Satan vad underbar hästar är och så ont det gör när de lämnar oss...
Den dag jag behöver ta bort min häst vill jag också vara med. För att följa med sista biten och vara det stöd som min häst har varit för mig så många gånger.
Fint skrivet och modigt av dig att dela med dig av något så personligt. Jag har tårar i ögonen och hoppas jag ska slippa ta det där beslutet på väldigt, väldigt länge.
Jag tror att ditt inlägg kan hjälpa många där ute.
Mitt Hjärta togs bort akut medan jag satt 40 mil bort och det går inte en dag utan att jag tänker på det även om det snart gått 6 år.
Jag hade gett vad som helst för att få vara hos henne in i det sista. Det är en sorg utöver den största sorgen: att hon är borta. Att komma hem till en tom box va overkligt. Hon stod ju där när jag åkte.
Så alla ni som KAN vara med, va det!
http://hastinsikt.blogg.se/2012/november/han-ar-fri.html#comment
http://hastinsikt.blogg.se/2012/december/hastens-resa-till-himlen.html#comment
http://www.hastkrematoriet.se/
Sprid gärna den sista länken. Det var jobbigt att läsa om hästen sista stund. Men Jag tycker att Hästkrematoriet verkligen verkar förstå det värde en ryttare sätter i sin häst.
En ryttare utan sin häst är bara en vanlig människa. Utan sin häst som ryttare saknas en bit av en hjärta. En bit som ge och aldrig fås tillbaks.
Jag tog ju bort min älskade vän nyligen..
Från att ha varit nästan frisk-förklarad till borttagen på två veckor :/
Jag lämnade honom ätandes på massa hö och krafft på Husaby kliniken. Man fick vara kvar så länge man ville, och bemötandet var otroligt bra!
Jag ville inte vara med in i det sista, utan ha ett minne av honom som glad och "frisk".
Alla väljer ju olika, men detta var det som kändes bäst. Och eftersom han blev borttagen på klinik så var det skönt att bara lämna honom!
Även om det är det svåraste jag gjort, så när vi åkte därifrån så lättade en sten ifrån mig. Efter att ha kämpat ca 1 år av fång, så blev det ett avslut. Självklart önskar jag att han hade blivit frisk, men att se sin häst ha så ont önskar jag inte ens min värsta fiende!
Starkt av dig att skriva ett så fint inlägg!
Kram!
Kram Frida, du är bäst! <3
Jag tycker att det är viktigt att man respekterar hästägarens beslut att vara med eller inte- alla är vi olika.
Har man valt att inte vara med ska man inte behöva skuldbeläggas med kommentarer från omgivningen som menar att "detta är man skyldig hästen" och dylikt.
Jag menar att det tvärtom kan vara i högsta grad olämpligt att vara med om man är helt uppriven ,gråter och har sig- djur känner ju sådant väldigt tydligt och det är kanske inte så man vill att ens häst ska sluta sitt liv- helt uppskärrad?
Får tårar i ögonen... Så starkt att vara med! <3
Jag var också med när min ponny togs bort efter 4 år ihop... Ångrar inte heller det beslutet, det känns på något vis som att man fick ett ordentligt avslut. Det blev mer verkligt, men på ett bra sätt. Att klappa farväl var det värsta jag gjort :'( <3
Alltså jag började grina som en unge när jag läste det här. Det har jag gjort på flera inlägg du skrivit om Klas. Jag fick ta bort min första storhäst. Jag var bara 15. Hade växt så mycket så jag fick honom när jag bara var 14, han var 6 år då och 8 när vi fick ta bort honom. Vackraste häst jag haft, brun med stjärn, och rörde sig som ingen annan. Vi fick ett år där vi gick rätt in och kvalade till JSM, sen blev han mystiskt halt. Inget hjälpte, vi kollade allt. han blev bättre i benen, men efter ett tag började han få konstiga.. anfall ungefär. han böjde ned huvudet och fick kramper, föll nästan ihop. Epilepsi trodde vi, och ganska omgående började vi se oss om efter en ny häst utifall att han inte skulle kunna tävla. Det visade sig vara mycket, mycket värre. Jag var nere i Skåne och provred en häst när pappa ringde, de hade tagit honom till vår lokala veterinär som är lite av en trollkarl i mina ögon, bättre hästkarl finns inte. Vid det laget hade både Strömsholm, Ultuna och alla ATG i närheten gått bet. Han hade bara skakat på huvudet, tog tag i grimman på min häst och böjde sakta åt sidan. Anfall igen. Pappa hade fått en remiss tillbaka till Ultuna direkt, och de hade åkt in för magnetröntgen.
Svaret kom ganska fort: förträngningar i nacken som gjorde att nerverna kom i kläm, därav anfallen. Det fanns absolut inget att göra, och där satt jag i Skåne och kunde inget annat göra än att lyssna när pappa sa att det var snällast att ta bort honom på en gång, min häst hade ont och att vänta till jag kom hem skulle vara för egoistiskt mot honom. Så jag var inte där, men pappa var. För det älskar jag honom så mycket.
Jag började grina igen när jag skriver det här, men jag fortsätter. Såhär i efterhand är jag mest ledsen över vilken krigare min häst var. Han sa nästan aldrig ifrån, fast han måste haft så ont! De gånger han gjorde det (reste sig eller bockade) blev jag ond på honom och drev hårdare, han var ju bara en unghäst och vi tänkte bara att han var bångstyrig! Jag var aldrig dum mot honom men ganska sträng, och nu smärtar det mig. Min fina häst gjorde precis allt för mig och jag hittade inte vad som gjorde ont förrän det var försent. Jag har haft andra hästar efter honom men kommer aldrig få en häst som honom igen. Det gör så ont, så ont. Man överlever, men det gör ont.
Usch så hemskt att läsa om..
Jag har aldrigt fått ta bort någon av mina hästar men hittade däremot min första egna ponny död ute i hagen en dag när jag kom från skolan.. Heller inget roligt att vara med om, jag tänker fortfarande på det ofta och det är 13 år sedan nu! Ne det är fantastiskt med våra fina djur men den biten är verkligen hemsk!
Tycker dock det var fint av dig att våga dela med dig till någon som väntar på att få behöva gå igenom samma sak..
Tog bort min älskade vän i höstas: Gjorde precis som Lindha, lämnade henne ätandes massor av hö och morötter på Husaby hästklinik, grät en massa när beslutet var taget och försäkringsbolaget gått med på avlivningen. Kramade, gosade och tog med mig bilden av en lugn och nöjd häst. Vet att hon blev väl omhändertagen in i det sista av den underbara personalen där <3
Har också varit med om det. Minns hela dagen, varje minut av den. Hur jag sa mitt sista hejdå och storgrät vägen ut ur stallet. Tårarna rinner så fort jag slänger en tanke åt den dagen om dom två veckorna innan. Var det värsta jag varit med om i hästväg. Ingen ska behöva säga hejdå till sin bästavän.
Åh så jobbigt :( själv har jag aldrig behövt göra något med en häst, dock med min kanin och usch så hemskt det var :/
Tog bort vår häst för 5 år sedan. Valde att göra det hemma med bult då jag fått höra att hästen kan bli kvar stående efter att de fått spruta. Var med henne nästan hela vägen, är faktiskt glad idag att stallägaren erbjöd sig att stå med henne. Freya stod så tryggt och fick äta havre, bjuden av henne som alltid matar. Så för hästen var det nog bättre att stå med henne än med mig.
Blodigt blir det inte av bulten, det blir det när de tömmer blodet innan hästen forslas iväg, och det sker oavsett sättet den tas bort på.
