Det var med en tår i ögat jag ringde mamma idag och bara ljublade "Han piafferar!!!!". Men för att ta det från början:
Gårdagens tur på Danny var ärligt talat förenat med en smula livsfara. Inte i ridhuset, där var han from som ett lamm - om än het och väldigt taggad i galoppen. Men skritturen efteråt ska vi egentligen inte prata om haha, herregud. Han var sjövild och överallt. Vid massor av tillfällen kände jag att nu åker jag av, men jag höll mig kvar i sadeln. Egentligen borde jag inte ha ridit ut trots det fina vädret, men nu gjorde jag det. Min gramantygel var tyvärr utlånad så någon "nödbroms" hade jag inte heller, väldigt dumt då det är en säkerhetsrutin jag alltid har när han har vilat och jag ska rida ute.
Idag kom jag till stallet, väldigt trött efter en stressig dag med jobb och allmänt sliten (väldigt förkyld). Insåg att jag fortfarande inte hade gramanen och ville då inte ge mig ut i skogen igen. Ridhuset fanns som alternativ, men jag kände att kroppen inte skulle orka med ett ridpass, även om det var kort. Så slog det mig, varför inte arbeta honom lite vid töm? Slängde på longergjord och tömmar och sedan fick han jogga runt i ridhuset. Jag tömmar gärna på "stora volter" så att man kanske följer spåret en bit, sedan svänger av. På så vis behöver man inte springa så mycket själv. Efter lite travjogg så styrde jag ut honom på spåret och gick bredvid honom istället. Började tänka på vad Jeanna har sagt om att leka med piaffen och tänkte att jag provar lite! Vi har ju försökt lite uppsuttet med ganska småskaligt resultat, men aldrig vid töm. Började med att gå tätt bredvid honom för att han skulle tycka att det kändes OK att jag fanns där, huh så läskigt sa Danny. "Vad vill du mig?!" verkade han tänka. Efter några varv längs ridhuset så började han slappna av och då började vi. Spöet som en taktpinne på korset och Danny var som en enda explosion. Det var hopp, det var luftsprång och han var överallt. Jag förstår inte alls matte, inte alls! Man riktigt såg på ögonen hur bekymrad han blev över att matte aldrig sa "nu är det rätt". Efter två varv kom första steget, massor av beröm! Glada ögon på Danny.
"Smack, smack" och taktpinnen på korset, så kom nästa steg och denna gången flera tramp. Massor av beröm, halt och godis. Nu lyste ögonen på Danny som såg ut ungefär som att det hade tänts en lampa mellan ögonen på honom. Sedan vet jag knappt vad jag ska skriva, för det är så osannolikt. Vi styrde ut på långsidan, smackade igång honom och plötsligt är det så mycket piaff att jag kan knappt kan få honom att sluta. Öronen spikrakt fram och poletten har trillat ner. Jag bara gapar. Nästa långsida samma sak, han går igång och sedan är det inget stopp. Han trampar och trampar och trampar. Inte en människa skulle kunna kalla det något annat än piaff. Jag var nästan nere i ridhusbotten och vände av ren häpnad.
Vi avslutade snabbt och han var överdrivet pigg efteråt. Pratade med mamma och vi konstaterade att en sånhär häst får jag aldrig igen, han har ett tigerhjärta och är så ambitiös att han slår knut på sig själv åt alla håll för att göra rättt. Lika frustrerad och olycklig som han blir av att matte inte är nöjd, lika själaglad och lycklig blir han när han får beröm. Hade han varit en hund så hade han viftat på svansen så mycket att den nästan ramlat av idag efter att innebörden piaff plötsligt föll på plats i hans huvud, för det går inte att bli gladare än när matte säger "braaaa". En otroligt tacksam häst att arbeta med.
Nu ska vi prova detta någon dag igen framöver, se om det var en lyckoträff eller om han faktiskt kan göra om samma ofattbara pass igen. I så fall ska det filmas för glatta livet, för det här måste ni se!!!
