Hur känns det nu? Jo det känns lite bättre i magen. Eftersom jag jobbade idag så kunde jag inte vara med när Esco åkte till sitt nya stall, utan jag fick säga hejdå i morse innan jobbet. Tog ut honom på stallgången och ryktade lite, kramade ihjäl honom och med en tår i ögat ställde jag honom i boxen och åkte. Petra har nu berättat precis hur det såg ut på det nya stället och allt känns jättebra. 

 

Det som gör att allting känns mycket lättare är att vi nådde våra mål. Vi kramade ur dom sista dropparna tillsammans och ingenting kan få mig att känna att "vi kunde gjort det bättre". För vi gjorde vårt bästa, alltid. Vi tränade och trimmade - och mot slutet hade jag känslan att jag nått det jag ville med Esco. Jag vill vidare och nå längre. Esco kan säkert lära sig galoppombyten och annat med lite slit, men det skulle innebära en helhjärtad satsning på honom med massor av tränarhjälp - och det har jag redan en annan häst som behöver. Det har varit guld att rida programmen med Esco, lärt mig svårigheterna och komma ut på tävlingsbanorna igen. Se fina hästar och inspireras av andra ekipage. Men nu är det dags att låta min egen häst ta över helt. Åka iväg och träna hos duktiga ryttare och inte behöva fundera på att det står en till häst hemma. 

 

Danny kommer inte att vara i närheten av så stabil i MSVC som Esco varit. Han kommer att göra missar, spöka och säkert få en hel drös med dåliga poäng i början. Men när han har befäst rörelserna, spänt av och jobbar energiskt på en tävlingsbana - då kommer han att vara förbi Esco. Han har förutsättningarna och jag tror på honom. Med massor av hjälp från kunniga människor hoppas jag få visa upp Danny på riktiga tävlingsbanor framöver. Han ska ta över Escos plats, och jag hoppas att han ska göra det riktig bra.