• Startsida
  • Till startsidan
• Info
  • Om Frida
  • Om Danny
  • Om Avalanche
  • Tidigare Hästar
• Kontakt
  • Maila mig

Att älska en häst?

Det här inlägget har inte varit lätt att skriva och det gör både ont i magen och känns bra på samma gång. Vet inte riktigt var jag ska börja med gör det enklast genom att skriva en rad om Klas, min första storhäst.

 

Från dagen jag klev in i stallet i Tyskland och såg First Class, "Klas" i boxen kände jag att det här är rätt, det är min drömhäst. En kolsvart hingst med varma ögon som gav ett lugn i hela kroppen bara man såg honom. När han kommit till Sverige började en resa som inte liknar någonting jag varit med om innan. Han var en svår häst, stark och het på samma gång. Såhär i efterhand vet jag att han säkerligen är den svåraste häst jag ridit, och då har jag ridit många hästar. Efter ett långt tag hittade vi varandra men då föll allting på den skada som till slut gjorde att han avlivades. All den vila, alla promenader och all tid från marken gav mig en relation med en häst jag aldrig haft innan. Han var inte längre en tävlingskompis eller någon jag tränade med - han var min bästa vän. 

 

Som tidigare skrivet har jag haft 7 hästar. Ingen har varit i närheten av den plats Klas hade i mitt hjärta. Jag hade Fiddo som gav mig en fantastisk ponnytid - men hon var min tävlingskompis från början till slut. Jag hade Norma som hjälpte mig att ersätta Klas en stund när han var som mest skadad - men inte heller där blev det samma kärlek. Missförstå mig inte, jag har älskat alla mina hästar på ett eller annat sätt - men ingen har ändå varit i närheten av min Klas. 

 

När jag köpte Danny kändes det som en chansning. Han hade visserligen fått sina gångartspoäng som ung och hade stammen för sig - men det var en ganska risig liten häst som kom hem till mig. När jag tog hem Klas drog alla efter andan, nu blev det raka motsattsen. Sakta men säkert blev det ordning på Danny och han började se ut som en riktig häst igen. Träningen tog sig och han utvecklades mer och mer. Men hela tiden tänkte jag på Klas, kände i magen att "jag kommer aldrig kunna tycka om en häst lika mycket som honom, aldrig." Danny var inte i närheten, jag tyckte om honom men inte alls på samma sätt. Klas ville jag vara hos dygnet runt, jag ville sitta i boxen och bara titta på honom - så mycket älskade jag honom. Ingen annan häst.

 

Inte förrän nu. Senaste månaderna har jag känt i hela kroppen den där känslan jag hade för Klas. Hur jag blir varm i hela magen och bara vill åka till stallet och mysa med min älskade häst. Danny har blivit något alldeles speciellt och jag känner att det bara är så himla rätt. 8 månader har det tagit från att jag köpte honom. 8 långa månader innan jag faktiskt släppt in honom och kunnat ersätta en liten bit av tomheten efter Klas.

 

En skrämmande känsla, men åh så glad jag är att för att det fanns där långt inne. Ska jag vara ärlig trodde jag aldrig att det skulle kunna kännas såhär igen, den där varma känslan som sprider sig i kroppen när man tittar på sin allra egna finaste häst... ♥

 

Blev nästan tårögd <3

Oj vad jag känner igen det där! Min Dandy var ju också konstant skadad, och alla promenader och arbete från marken gjorde honom till min allra bästa vän. Jag sålde honom i början av juli förra året, hade en annan ponny under sommaren och fick Royal i början av september. Och ja, det är inte mer än 2 månader sedan jag började inse vilken fantastisk häst och vän jag har i min stora svarta! Jag har verkligen vägrat släppa in honom, men nu har jag svårt att förstå hur jag ens har kunnat känna så! Han kommer aldrig kunna ta över Dandys plats, men tids nog så kommer jag nog kunna tycka om honom åtmintonde lika mycket som Dandy! :)

Otroligt fint skrivet

Jättefint skrivet,fick lite tårar i ögonen :)

Åh, tårarna började nästan rinna... Så fint <3

Det skulle vara jättekul att se jämförelsebilder på Danny från när du fick honom och hur han ser ut nu :D

Du har en fantastisk fin liten häst i Danny. Den utstrålningen som han har är få förunnat!

Underbart skrivet :')

Jättefint skrivet Frida. Ibland tar det lite tid att komma nära en häst och framförallt att komma över en nära vän som försvunnit :(<3

Din Klas var så fin men Danny har också utstrålning som en miljon !

Kan du inte lägg upp en bild på Klas?

Btw började gråta när jag läste!

Åh, vad jag känner igen mig! Min första häst Achilles som jag fick ta bort för två år sedan snart var verkligen min stora kärlek, och även om jag föll som en fura direkt när jag såg Tingeling så tog det nästan ett år innan hon verkligen fick en lika stor del av mitt hjärta som Achilles har.

Vackert skrivet men det känns lite så där ... hmm .. fundersamt iom att du tidgare skrivit att du kommer att sälja honom när du känner att ni "inte kommer något längre" (minns inte riktigt hur du formulerade dig). Jag tycker att det du skriver ovan hör hemma med någon som ovillkorligt ser sin häst som en livskamrat ... livet ut. Och som jag tolkat det du skrivit tidigare så är det inte riktigt så du tänker. Men själva texten var fin.

Mycket fint skrivet Frida! Klas va en underbart fin häst!

Vilken underbar känsla att börja våga känna så för sin häst igen. Jag är nu 2 år ifrån dagen då jag fick ta bort min "one and only" och är fotfarande sååå långt borta från att våga älska min nuvarande häst. Vilket som jag tycker är tur just nu då min ekonomi inte ens vill att jag ska ha häst längre. Förhoppningsvis så har min hjärtesorg gått över när jag i framtiden har rådmed en ny.

Hoppas känslan med Danny håller i sig och att ni bara växer ihop mer och mer.