Frida Hallgren -

Såhär i efterhand..

29 Januari 2014 | 21:49

För att göra en lång historia kort; När jag var 17 år gammal fick jag en häst som skulle säkra mitt sista år som junior och hela min tid som young rider. En 15 år gammal godkänd hingst, utbildad GP och som redan gått internationellt med en junior. Vi hittade honom i Hamburg i Tyskland och jag föll pladask redan på stallgången. Kolsvart utan ett enda vitt tecken och med dom klokaste ögonen du kunde hitta. Efter två dagars provridning visste jag att vi aldrig skulle hitta en liknande häst och några veckor senare stod han på lastbilen mot Sverige - min första storhäst.

Det första halvåret med denna häst var det bästa, och svåraste halvår jag upplevt till häst. Att gå från ponny till en stor hingst som kunde dra tyglarna ur händerna på mig innan man ens han blinka var inte det lättaste. Han tog till passagen som försvar och det tog många träningar innan jag ens kunde trava honom normalt framåt under nedsittning. Såhär i efterhand, när jag ridit väldigt många fler hästar än jag hade gjort då kan jag lätt konstatera att han var den svåraste häst jag någonsin suttit på. Stark, het och med en enorm motor framåt. Men han hade ett hjärta av guld och dom gånger det funkade - då var det den bästa ridkänslan jag upplevt. Efter ett halvår fick han en senskada som egentligen var ganska lindrig. Goda förhoppningar men lång vila. Igångsättningen gick bra men så plötsligt, pang, halt! Samma senskada igen. Min veterinär sa att vi hade haft enorm otur och trots att det hade sett så fint ut på ultraljud var det nu ett snäpp värre än första gången. Samma procedur med vila igen och denna gång fördubblade vi konvalecent-tiden för att vara på den säkra sidan. Närmare ett år senare såg vi hopp igen, han var under igångsättning och allting såg kanon ut på UL. Han kom igång, tävlade tre tävlingar och sedan fick jag arbete hos en av våra landslagsryttare. Jag tog med honom ner till Skåne och vi började träna där. Mycket utveckling och äntligen fick jag "känna på" all hans utbildning med piaff, passage, byten. Men så mitt under ett travjogg hände det igen - tvärhalt. Senskadan var tillbaka och värre än någonsin. Han tittades på av proffsveterinärer som bedömde att han aldrig skulle kunna bli ridbar igen och att även om han läkte ihop efter en årskonvalecent igen så skulle det kunna räcka med en galopp i hagen för att han skulle slå upp skadan igen. Klas hade nu hunnit bli 17 år gammal och vi blev tvugna att ta det värsta beslutet man kan ta, att avliva honom. Jag var förkrossad, flyttade hem till familjen igen och ville inte se åt en häst. Alla mina drömmar var krossade och efter all vila hade han blivit som en knähund. Vi gick promenader, badade i sjön, gick runt som helan och halvan.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna se på ovan och tänka att det faktiskt ledde till något som i slutändan gjort mig glad igen. För då trodde jag aldrig någonsin att jag skulle kunna hitta en liknande häst, någon jag tyckte lika mycket om. Efter flera provridningar hittade jag Danny - en syn som inte var jämförbar med Klas. Klas var min blankpolerade stjärna och glänste i pälsen om han så kommit in nyrullad i lera. Danny var en smal och tovig "ponny" som min tränare kallade honom när hon såg honom. Han var väldigt snäll men jag minns första månaderna som ett ständigt jämförande. Jag tyckte att Danny var "osmart" och opersonlig. Klas var jämförbar med en människa, han hade dom klokaste ögonen i världen och verkade förstå allt när han tittade djupt in i ögonen på en. Danny var stirrig, mötte aldrig blicken och virrade mest omkring. Att vi skulle få en relation som mig och Klas hade haft var uteslutet och jag trodde nog mest att jag skulle ha honom ett tag, sälja lite dyrare, sedan leta nytt.

Idag, snart 2 år senare inser jag hur fel jag hade. Danny betyder nu allt och ännu mer för mig. Det tog tid att lära känna honom och att sluta jämföra med Klas, för dom är två helt olika personligheter. Danny är inte den lugna, trygga, hästen du kan sitta i boxen med så tittar han tillbaka med kloka ögon. Men han vill alltid väl och han vill till varje pris göra rätt. Du kan se direkt på ögonen när han är glad, och när han är extremt olycklig vilket han blir i situationer där han blir lite stressad och inte förstår. Den "ungdomsresan" jag nog skulle fått göra med Klas kommer jag aldrig få göra med Danny eftersom jag nu blir 22 år i år och därmed inte längre tävlar som ungdomsryttare. Men jag tror att jag kommer att ha (och redan har haft) väldigt roligt tillsammans med Danny ändå. Vet inte riktigt hur jag ska summera detta, men menar mest att även om jag för allt i världen önskade att det som hände med Klas aldrig skulle ha hänt - så ledde det i slutändan till något så bra som Danny. En häst som jag nu älskar lika gränslöst som Klas, även om det tog en liten stund extra att känna det... :)

Tankar | 10 kommentarer

Tina

Åh, vad fruktansvärt fint skrivet av dig och hur du öppnar upp dig sedan!

Kärleken till djur är nästan obeskrivligt, men detta inlägg så gjorde du stort intryck på mig.

Du är en inspiration!

30 Januari 2014 | 01:15

Camilla

Mycket fint skrivet

30 Januari 2014 | 08:10

Anne

Blev rörd när jag läste detta inlägg. Ja när jag hittade hit så föll jag verkligen för headerbilden på dig och Klas minns jag från början. Han var ju one of a kind förstås och vilken dröm (utseendemässigt) för en satsande ung dressyrryttare. Jag tordde att det var honom jag skulle få läsa om i bloggen men så var det inte och efter ett tag var jag tvungen att fråga vem den vackra svarta hästen i headern var... Kul ändå att det nu blev en sådan fullträff med Danny och nu har jag ju fått läsa om honom istället :) Jag har faktiskt aldrig sett någon film på dig och Klas (finns det?) men jag undrar om det verkligen var häftigare än att se än fina Danny nu :) Du har gjort ett fantastiskt jobb på en helt underbar häst och jag hoppas att du får en grym säsong 2014, och att JAG slipper möta dig på tävlingsbanan, haha :) :) kram

30 Januari 2014 | 11:17

Anonym

Otroligt fint skrivet, blev väldigt rörd.. Man fick verkligen leva sig in i din historia och förstår hur tufft det måste ha varit. Men wow vilken fin häst du har nu och Danny är säkerligen många andras drömhäst, inte bara din egen.

30 Januari 2014 | 13:02

Karro

Fint skrivet! Fick nästan en liten tår i ögat!
Det finns inget ont som inte har lite gott med sig.. :)

30 Januari 2014 | 17:15

Charlotte Ståhl

Vad fint skrivet! Jag känner så mycket igen mig i det du skriver. Jag miste min fina stjärna Misty för två och ett halvt år sedan då hennes hjärta inte orkade längre, endast tio år ung och efter att ha varit i min ägo i sju år. Då trodde jag aldrig jag skulle hitta en lika fin häst igen. Men tänk så fel jag hade. Idag har jag min fina Danne som jag älskar över allt annat. Så det finns verkligen hemska saker ( som man självklart önskar aldrig hänt) som för något gott med sig. Och sånt vet man inte förrän tiden utvisat det :) Stort lycka till med din satsning! Det är du väl värd!

30 Januari 2014 | 20:05

Maria

hade varit väldigt roligt att få se fler bilder på dig och Klas tillsammans :D

30 Januari 2014 | 21:30

Kim

måste bara skriva en kommentar också! känner igen mig till 100%, jag förlorade min finaste älskling för nästan exakt ett år sedan, min tävingskompis. Den hästen betydde allt för mig, han var äldre, erfaren och så klok, hade en sån stor personlighet.
Tyvärr skadade han sig i hagen och bröt sin höft, så det fanns ingen väg tillbaka efter det.
Sedan kom en ny häst in i mitt liv, han var yngre, jag kände ingenting för honom, tyckte bara han var jobbig, ouppfostrad och ingen speciell personlighet alls. MEN TJI FICK JAG, nu efter ungeför ett år så är han fortfarande lika knäpp men jag känner HELT annorlunda för honom, har lite dåligt samvete för jag inte gav honom en chans i början av våran relation.
Men det blir självklart så när man har förlorat en häst så tätt inpå :) Nu är min yngre häst en solstråle i mitt liv och en bra efterträdare till min underbaring som inte finns kvar.

ville bara dela med mig av min upplevelse också :P

Du är ett sånt bra jobb med danny! Ni är så fina, och han verkar vara en dröm i övrigt! lycka till i framtiden!! :)

31 Januari 2014 | 11:56

Anonym

01 Februari 2014 | 20:54

Alva

I slutändan bli det ju alltid bra =) Även fast du inte ville förlora Klas så har du nu finaste Danny. Men du får ju tänka såhär: Klas blev skadad, och han led antagligen och det bästa var ju då att avliva honom. Även om det måste varit ett superjobbigt beslut så var det bara för Klas bästa =) men jag vet hur jobbigt det är, man gråter floder tills man inser att det fanns inget bättre för hästen. Lycka till i all framtid! =)

02 Februari 2014 | 18:44