Fick en kommentar tidigare om jag aldrig har haft dalar där jag tappat intresset för ridningen och hästarna. Ifrågasatt om det verkligen är det här jag vill hålla på med?
Helt ärligt, aldrig. Jag älskar det här, hur mycket slit det än är. Hur orättvist man än tycker att det är när hästarna står skadade, hur mycket man än önskar att det inte var en själv som hade morgonfodringen imorgon bitti trots att man egentligen var ledig och hade sovmorgon. Drömmar har krossats, men alla gånger tårarna har sprutat av lycka och glädje väger upp tusen gånger om. Det är en enormt känslosam sport, hästarna är levande varelser och dom är inte bara ett par skor i träningsväskan som du släpar med dig till träningen. I denna sport kan man onekligen ryckas mellan hopp och förtvivlan. Men har jag ifrågasatt mitt intresse? Aldrig. För mig är det så mycket mer än ett intresse, det är en otroligt stor del av mitt liv. Jag har träffat så många fantastiska människor genom denna sport och har en stor del av mitt sociala liv i stallet. Vänner som delar samma intresse, som man kan skratta och gråta med. Alla nya bekantskaper på tävling som man träffat genom åren, där det räcker att ens hästar var boxgrannar på ett meeting för att man plötsligt lär känna människor från helt andra delar av landet.
Sedan för att inte glömma dessa underbara djur. Gåshud och rysningar när en rörlig dressyrhäst gör ökad trav på diagonalen. När dom lägger sin mule på din axel och buffar lite vänligt i håret. Och att sitta i solen på stallplanen, dricka kaffe och skratta med sina vänner samtidigt som man putsar lädret skinande rent. Att stå på läktaren och bara beundra när ett duktigt ekipage tränar. För mig är det kärlek. Det är ett intresse som kostar oändligt med pengar och tar lika mycket tid. Men det är det bästa jag vet. Ett intresse som gör mig så lycklig och som ger mig så mycket glädje.
Däremot har min målsättning, min bild av hur mitt hästliv ska vara ändrats genom åren. Om jag som ponnyryttare tänkte att jag som vuxen skulle rida OS och ha 22 hästar i stallet, så är drömmen idag lite annan. Men därmed inte sagt att mitt intresse på något sätt har blivit mindre, nej jag skulle snarare säga att när jag som vuxen (nåja, nästan i alla fall) kommit till insikt och vet vad som är en realistisk satsning - först då har jag kunnat satsa till 100% mot mina drömmar och mål. Med en fantastisk tränare, med en fantastisk anläggning som jag åker och tränar på och så såklart med DANNY, min träningskompis som bara vill, vill och vill. Att jag skulle kunna tappa intresset för detta finns inte i denna värld.
