Ja vad ska man säga, tur att jag kollade upp honom och nu blir det bra, lite tid bara. Ingen större fara men man blir alltid lite orolig över dom små liven när dom är behandlade.

 

Kan börja från början, jag åkte själv. Transporten var som en iglo och allt var fastfruset, löste sig dock med lite våld. Fick hjälp att stänga luckan bak när jag lastade på (Therese var i stallet) och sedan bar det iväg. Kan inte skryta med att ha kört helt själv så många gånger, men har ungfär 20-30 minuter till kliniken så det kändes hyffsat tryggt. Lastade av själv (duktig häst) och fick gå in i en box på kliniken för att vänta en stund. Har varit där tusen gånger så nu känns det som att jag rabblar helt onödiga saker - men tänkte för er som inte vet hur det går till.

 

Danny fick sedan komma ut på löpargången och där klämde Nino igenom hela honom. Lite reaktion på ryggen/korset samt något sned i bäckenet - kiropraktor rekomenderades. Därefter gjorde vi böjprov och han visade reaktioner på båda framkotorna samt gaffelbandsfästet. 1 grad ena fram, 2 grader andra fram. Inget i övrigt. Longerades utan anmärkning.

 

Vi diskuterade lite om året som gått och Nino tyckte att han hade typiska "vuxit snabbt-syndrom", unghäst. Nu blir visserligen Danny 7 år, men han var gänglig som en treåring när han kom förra året. Han har förmodligen både vuxit på höjd och bredd, samt att det varit ett intensivt år med mycket träning. Han har gått från unghästnivå till mycket "vuxenrörelser" med samling. Då blir det lätt reaktioner samt att ryttarbyten med nya underlag och träningssätt alltid sliter litegrann. Jag är inte förvånad, det har varit ett händelserikt år för Danny. Mycket träning, växtperioder och en hel del bus/spring i hagen.

 

Han blev i alla fall bedövad och sedan gjorde vi nytt böjprov som såg bättre ut. Därefter fick han en dos lugnande samt fick till sist behandlas med cortison/tuppkam på tre ställen. Båda kotorna samt gaffelbandsfästet. Nino poängterade att han behandlade med väldigt låga doser så att jag behövde inte bli förskräckt. Det var relativt små reaktioner på böjprov, samtidigt som det är viktigt att behandla och förebygga att det skulle bli värre. Danny har varit fantastisk hela dagen. Lastade på själv vid kliniken, lastade av hemma igen vid klubben. Tror han fattade att matte var ensam idag :) Faktiskt lite impad över mig själv också haha! Med lastning, körning och backande av transport och grejer.

 

 

Jag är så grymt trött på hästbloggandet, alla "såhär gick det att träna idag-inlägg" och att ständigt försöka hitta på något nytt att skriva om. Jag har varken tid, ork eller lust. Jag är en hästtjej, absolut. Men jag kan inte tänka häst dygnet runt bara för att jag har bloggen. Måste få ha ett liv, leka runt och slippa hästdelen ibland. Så som det är nu känner jag mig bara kvävd.

 

Det är inte det att jag gör något annorlunda med Danny, han rids som vanligt och ja allting är som vanligt. Jag är supermotioverad i ridningen och det känns skitbra, men vintern tar ut sin rätt. Det är kallt att ta med kameran, man fryser fingrarna av sig av att ens försöka fotografera något i hagen och det är inte underlag att rida på utebanorna. Därför blir det inga ridbilder vilket är den enda saken jag verkligen tycker är riktigt roligt att lägga upp här.

 

Bristen på foton gör därför att det inte är lika roligt att skriva här, för det är en stor det av bloggen. Visst kan man filma och sådant inne i ridhuset, men det blir lite tråkigt i längden. Dessutom är det inga tävlingar vilket är en annan sak som jag tycker är superkul att skriva om. Lägga upp bilder, sammanfatta starterna och sådant. Jag saknar allt det där, men just nu är det verkligen stiltje på den fronten. Jag ska försöka ta mig i kragen och hålla bloggen flytande fram till våren, för då underlättas allt. Tävlingarna kommer igång, man kan fotografera ute och allt blir hundra gånger lättare. Då kan jag göra allt det där som jag tycker är KUL med bloggandet.

 

Jag hoppas ni står ut och jag ska göra mitt bästa för att ni ska tycka att det är roligt att klicka in er här varje dag. Kram ♥

I morse när jag satt i sadeln på Danny kände jag att shit vilken tur att vi hittade just honom. Han är en lagom mix av precis allt jag letade efter, dessutom är han snäll och så okomplicerad att ha och göra med.

 

Jag har några vänner som har hästar som dom inte är nöjda med. Eller rättare sagt, sällan nöjda med. Men dom sliter på, tränar och tycker knappt att det är roligt. Jag tycker att det är viktigt att se sin hästs förutsättningar - innan du tränar ihjäl dig med den. Om du siktar på MSVA och uppåt, då kanske du inte kan ha vilken häst som helst. Nöjer du dig med LB - då blir det lite lättare. Många undrar om jag är nöjd med Danny, om han motsvarat mina förväntningar och om han kommer att säljas någon gång.

 

Ja, han har motsvarat mina förutsättningar! Utan tvekan. Det är svårt att basera ett helt hästköp på en provridning, och det blir alltid lite "grisen i säcken". Man vet inte riktigt vad man får, både ridmässigt och i hantering. Men jag är så otroligt glad att jag har honom, för det är en häst som i dagsläget passar mig som handen i handsken. Han blir nu 7 år, så det är fortfarande en relativt ung häst med framtiden för sig. Jag siktar på att rida lite MSVA/St. George under 2014 och det kommer inte att vara några problem. Jag vill alltid vidare när jag har nått ett mål, så når jag dit kommer jag givetvis att satsa högre. Om Danny fortfarande känns som rätt häst för den satsningen så kommer vi att köra på, gör han inte det så kommer han förmodligen att säljas.

 

Jag har aldrig förstått den här hetsen med att "man ska behålla hästen livet ut". Ja, hade jag haft obegränsat med pengar eller en egen gård där jag kunde samla alla hästarna på hög när dom inte längre når dit man vill - då kanske. Men för Dannys skull tror jag mer att han uppskattar att i så fall säljas till någon som vill rida på den nivån han når - inte stanna hos någon som ska pressa ur det sista bara för att nå någonstans hästen kanske inte har förutsättningar.

 

Jag vet inte var Dannys begränsning är, för han utvecklas hela tiden. Det kommer förmodligen att ta några år innan man känner att "här är det stopp" och då gäller det att välja, antingen fortsätta rida på den nivån som man då är på - eller satsa vidare med en ny häst. Jag kommer aldrig att satsa på en OS-start eller att jobba med hästar på heltid, så jag har inga orealistiska mål med min ridning. Däremot vill jag utvecklas och sikta mot högre nivåer hela tiden, och jag vill inte "nöja mig med en nivå" och tänka att jag stannar där.

 

Nu flummade jag iväg på annat än jag egentligen tänkt från början, men jag vill bara att ni ska förstå vad jag menar. Jag tycker att det är synd att så många går runt och är besvikna efter varje träning eller tävling, att dom aldrig är nöjda med sina hästar. Kanske är det faktiskt så att man i det läget borde sälja hästen till någon som uppskattar och älskar den, i stället för att traggla på. För mig är det inget "tabu" att sälja en häst för att man inte tycker att den passar, såvida man inte byter hejvilt varje år (då kanske man borde vara lite mer noga när man provar och köper hästarna). Det finns massor av hästar till salu där ute, och visst tar det tid att hitta rätt. Men den dagen du gör det, som i mitt fall Danny, då kommer du att vara lyckligast i världen.

 

Jag har funderat ett tag, men väljer att skriva om det. Gick ut med allt på facebook och jag vågar nästan påstå att det var dels genom det, dels genom polisen det hela löste sig. Det blev nämligen storm på facebook, många skrev och engagerade sig. Kanske kände personen att det skulle komma fram vem det var...

 

Jag kom till stallet igår kväll och med mig hade jag ett kuvert med pengar till Emma, som tack för att hon tog hand om Danny när jag var borta. Kuvertet var märkt "Till Emma ♥" och innehöll 1000 kr. Jag lade kuvertet i mitt stallskåp (som alltid är låst när jag inte är där) och halvropade till henne innan hon gick in i ridhuset att "du ska få ett kuvert sen!". Det var väl en 7-8 personer i stallet där som hörde detta, varav jag känner alla. Nära kompisar.

 

Sedan gjorde jag i ordning Danny och lade kuvertet under en drös benlindor, gömde det helt enkelt. Låste inte skåpet eftersom alla värdegrejer satt på Danny (sadel etc.) och gick in i ridhuset. Mitt misstag att inte låsa skåpet, men jag tänkte inte på det då eftersom jag litar på alla mina stallkompisar. Red i 30 minuter och sedan var jag tillbaka i stallgången igen. Då var även Emma där, så jag tänkte passa på att ge henne kuvertet direkt! Det låg då under benlindorna som innan, men jag kände att det var tomt. Någon hade plockat 1000 spänn ur kuvertet och lagt tillbaka det igen. SÅ JÄVLA FRÄCKT. Jag bröt ihop, ringde polisen och bad alla som var i stallet stanna kvar. Det blev givetvis en upprörd stämning och vi ringde tillbaka folk som hade hunnit åka hem... Det kom därefter en patrull poliser (ja faktiskt) och förhörde vad som hänt, tog namn. Som dom sa, dom kunde inte göra så mycket rent praktiskt men det är ofta väldigt avskräckande att dom kommer och visar att det är allvar. Det blev såklart en riktig karusell och jag storgrät. Dels för att pengarna var försvunna, dels för att någon "kompis" gjort detta mot mig och även Emma som skulle få pengarna. Styrelsen kopplades in, folk pratade, vi gick igenom vilka som varit där och så skrev jag på facebook vad som hänt. Massor kommenterade och ska jag vara ärlig så förstår jag om personen som stal pengarna blev jäkligt skakad av uppståndelsen.

 

Detta var igår kväll. I morse när jag kom till stallet låg det 1000 kr utanför Dannys box. Där hade dom aldrig varit och vänt, utan den person som tog dom hade helt enkelt lagt tillbaka pengarna. Kanske när jag åkt hem, kanske under natten eller på morgonen. Jag har ingen aning, men tillbaka kom pengarna. Jag är glad över det, enormt tacksam över att mina (Emmas) 1000 kr är tillbaka - men fortfarande ledsen över att det hände från början. Det kändes som en örfil att inte kunna lita på dom man träffar varje dag. Det är en stor anläggning, men vi känner varandra väl. Vid tillfället var det inte många som var där.

 

Jag tror att tack vare markeringen med polisanmälningen, allt rabalder på facebook och allt prat gjorde personen så skraj för att det skulle komma fram att den inte vågade behålla pengarna. Det känns som sagt fortfarande hemskt och ledsamt, men det hade kunnat sluta även utan pengar. Jag hoppas att personen förstod att man inte kan göra något sådant utan konsekvenser, och att den inser allvaret i situationen.

 

Nu vet ni vad som hände, hoppas ni förstår hur jag känner.

När jag kom hem igår så låg det ett paket i hallen. Det hade kommit med posten under tiden som vi var borta... Som jag tidigare skrivit så fick Malin som köpte Köhls Fidolina av mig ta det värsta beslutet man kan ta som hästägare - att ta bort sin häst, sin bästa vän. Efter en skada som "Fiddo" inte kunde bli bra från fick hon göra min Klas sällskap uppe i hästhimlen.

 

Malin sparade tagel från Fiddos svans och i paketet låg ett armband, gjort av svansen. En handskriven lapp med texten "Hej Frida! Här får du en liten julklapp av mig, ett armband av Fiddos tagel. Jag vet hur mycket hon betydde för dig, minst lika mycket som för mig. Så här får du en liten del av älskade Fiddo som du kan bära med dig överallt. God jul önskar Malin ♥"

 

Tårarna rann och det gör dom fortfarande. Armbandet är magiskt fint och det känns verkligen som att ha en liten del av Fiddo nära...

 

Sanningen är den att jag har sparat massor av Klas tjocka, blanka svans. Klippte av det innan han togs bort och det ligger ihopflätat i en byrålåda. Tog säkert ett halvår innan jag tog upp det därifrån, och när jag väl tog fram det forsade tårarna. Sedan dess har jag inte rört byrålådan förrän nu, när jag faktiskt kände att jag var redo igen. Tanken är såklart också att det skulle bli ett armband, men jag har inte varit "färdig" för det ännu. Igår när jag plockade fram det blev det samma känslostorm, tårarna forsade och tusen minnen. Jag lade tillbaka det lika fort och nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Det gör så förbannat ont att se dom där svarta, blanka tagelstråna och tanken på att lägga det i ett kuvert till tjejen som gör armbanden känns tufft. Tänk om det försvinner på posten? Mitt närmsta minne till Klas...

 

Här är i alla fall det underbara armbandet med Fiddos tagel....

 

Jo, visst det är vackert. Gnistrande snö, sol som skiner mellan frostiga träd och ett pudervitt landskap. Men det är vackert med en grönskande sommardag också. Blommor överallt, värme och doften av sommarregn.

 

Dessutom är det inte så svinigt kallt då. Man behöver inte klä på sig 70 tröjor, 15 långkalsonger och 4 strumpor för att gå utanför dörren. Man behöver inte krångla med täcken på hästarna, vara bekymrad över om dom fryser i hagen, om vattnet fryser. Man behöver inte frysa tår och fingrar av sig när man rider ut, och inte heller vara rädd att dom ska trampa sig med broddarna.

 

Åh vad jag saknar sommaren. Kunna sätta sig på cykeln och rulla ner till stallet i t-shirt, och dessutom tycka att det är skönt med fartvinden som fläktar. Sitta ute på sena kvällar, grilla och umgås. Åka ut på sjön, bada, sola och ha det skönt. Äta jordgubbar och glass... Tror jag är bitter över den korta, regniga sommaren följt av en riktig vargavinter som knappt har börjat. Så långt till våren att jag bara vill krypa ner i sängen, dra täcket för huvudet och komma tillbaka någon gång i april. Gråta lite över minusgraderna och längta efter värmen. Åhhhhhhhh.......

 

 

 

Det river i mig en dag som denna. En bekant har fått ta det svåraste beslutet man kan ta som hästägare, att behöva ta bort sin fina häst. Varje gång det kommer nära mig svämmar känslorna upp igen. Alla minnen med Klas, alla tankar och beslut. Man påminner sig själv hur skört hästlivet är och att marken kan rasa under fötterna från den ena dagen till den andra. Utan någon som helst förvarning.

 

Jag vet inte riktigt var jag vill komma, men skriver mest dels för att sända tankar och kramar till Alex, dels för att även påminna er om att ta vara på varje dag. Varje dag ni har en frisk häst som kan träna, tävla och leva livet. Njut av dom ögonblicken! Det är så lätt att ta allting för givet, men allting kan raseras på en sekund. 

 

 

Jag står lite i ett dilemma. Planerar att höja livförsäkringen på Danny då jag helt enkelt konstaterat att han är värd ganska mycket mer pengar nu än vad han var när jag köpte honom. Nu går det i och för sig aldrig att hålla en häst försäkrad för det den egentligen är värd, för det skulle nog inte många ha råd med. Men, jag känner i alla fall att han borde stå med lite högre livförsäkring än han gör just nu. Jag har i dagsläget en månadspremie på drygt 1000 kr i månaden och då har jag ändå 10% rabatt för att han är röntgad utan anmärkning. 

 

Detta är alltså 12 000 kr om året, en ganska stor summa. Höjer jag liv blir det ännu dyrare. Diskuterade frågan med vännen Matilda och fick flera kloka råd. Eftersom hon likväl står med en tävlingshäst som aldrig skulle kunna försäkras i livförsäkring till det värdet den har (just för att premien skulle bli skyhög), måste man helt enkelt lösa det på något annat sätt. Hon rekommenderade att jag skulle lägga undan pengar varje månad istället, det vill säga öppna ett försäkringskonto. Då har jag alltså kvar hans livförsäkring som den ser ut idag, men lägger också undan pengar varje månad som endast får användas till en situation där olyckan är framme. Då får jag (förhoppningsvis) ut det han är livförsäkrad för - och kan lägga till det beloppet jag har sparat på försäkringskontot. 

 

För på ett vis kan jag känna att förhoppningsvis ska jag aldrig behöva stå i den situationen - och då är det dyrt att ha stått och betalat in rejäla pengar till försäkringsbolaget.

 

 

Blir nästan gråtfärdig när jag tänker på den tävlingsstart som jag minns allra starkast och som gjorde mig till den lyckligaste på jorden. Har visserligen flera tävlingsstarter som varit höjdpunkter, varav en är när jag kvalade in till SM med Fidolina, en annan är senast när jag red en superritt på 68,5% i MSVC med Danny.

 

Men det är ändå en ritt som övervinner alla tävlingar jag någonsin ridit. Det är min första tävling med Klas. Egentligen var jag anmäld till en lokal LB:1 med min dåvarande 5-åriga häst Norma, men en hovböld två dagar innan tävlingen spökade till planerna. Först tänkte jag stryka mig, men så vet jag att mamma föreslog att jag skulle rida Klas istället... Först tänkte jag att det var galet! Han var ganska nyligen tillbaka från sin senskada och hade visserligen varit i full träning ett tag - men jag hade aldrig tävlat honom innan. Efter mycket om och men bestämde vi att jag skulle åka med Klas. Det var bara en LB:1 och för säkerhets skull skulle jag bara jogga igenom programmet utan att sätta vare sig tryck eller spänst.

 

Sagt och gjort, vi åkte med Klas. Han var lugnet själv och stod vant i transporten och väntade innan vi skulle lasta ur honom. När jag satt upp och speakern hördes kommer jag ihåg att Klas spetsade öronen och bara lyssnade, sedan krökte han sin väldiga hingstnacke och trampade runt - taggad till tusen och helt säker på vad som skulle ske härnäst.

 

Själv var jag så nervös att jag mest ville åka hem. Klas var stor och stark och jag visste precis hur het han kunde bli. Inne på banan höll jag mest i mig och han gick runt programmet som ett ånglok med öronen rätt fram. Vet att jag red sist och knappt hann ur ridhuset innan speakern ropade ut att vi som sista ekipage gick upp i toppen och vann klassen på 74%. Den lyckligaste stunden i mitt liv. Efter ett år av förbannelse med den allvarliga senskadan där vi många gånger trodde att han aldrig skulle kunna träna eller tävla igen. Att då få ta emot en blågul rosett var det största vi kunde få göra ihop, jag och Klas. Fantastiska, underbara häst....

 

Efter det red vi två till tävlingar ihop, en till LB:1 och en LA:4. Vi vann båda dom starterna också. Sedan kom sommaren nere i skåne och efter det även återfallet av senskadan... Är så lycklig över att vi hann uppleva dessa tävlingsstarter tillsammans innan detta hände. Dom tre bästa starterna i mitt liv - oavsett vad jag någonsin kommer att tävla med resultat i framtiden. 

 

 

Tänk så olika det kan vara från dag till dag. Senast i eftermiddags var jag ganska frusterad och sa rätt irriterat till två stallkompisar "Nu har jag över 30 kommentarer på haginlägget, jag orkar inte." När jag lämnade datorn hemma var det djurplågeri, extrem noja, och "om några år är han deprimerad eller tokig". 

 

Känner rent spontant att det är imponerande att dessa haters orkar lägga så mycket energi på en häst som:

1. Går ute i en stor hage där han kan röra sig fritt hela dagarna

2. Regelbundet rids ut i alla gångarter

3. Promeneras på eftermiddagar/kväll (utomhus)

4. Pysslas och tas om hand om med gränslös kärlek varje dag

5. Får regelbunden träning, skoning, noggrann utfodring (med så gott som fri tillgång på hö) och tillsyn flera gånger om dagen

 

Kom igen. Det finns så oändligt många hästar som far illa. Som knappt får mat, som inte får hovarna verkade, som står i ett skitigt stall dag in och dag ut. Det finns hästar som utsätts för träning som kan innebära ren misshandel, eller hästar som tvingas träna med skador som gör ont - och där ägarna tror att protesterna är ren "dumhet" från hästens sida. Så mycket ilska eller okunnighet där det är hästarna som får ta smällen. Iställer lägger ni energin på att gnälla över exemplet ovan.

 

Men visst, jag bloggar och ordet är fritt. Jag är fullt medveten om att ni har full rätt att få säga vad ni tycker. Men tänk gärna ett steg längre innan ni skriver dessa "OH HERRE STACKARS HÄST" kommentarer.

 

Sedan finns det givetvis den underbara sidan av bloggvärlden. Den sidan där jag får underbar respons för det jag gör, beröm som kan göra att jag går runt och ler en hel dag. För att inte vara orättvis så är det en enorm del som består av detta, men det är lätt att haka upp sig på det negativa. Det är mänskligt. Vill dock passa på att ge er ett stort TACK för alla tips, inspiration och fina kommenterar som jag fått av er den senaste tiden. Senast idag hörde jag av mig till tjejen som tipsade om pikétröjorna, hon visste nämligen ett ställe där man kunde köpa dessa för grymma priser. Ingen hemsida fanns, men tack vare att många bloggläsare är som henne (det vill säga underbara) skulle hon försöka hjälpa mig med att köpa en där nere. Sedan skickar hon upp den när jag satt in pengar på hennes konto - hur snäll får man bli? 

 

Blev lite flummigt och sådär, men kände för att skriva av mig såhär på kvällen. Avslutar med en kommentar som gjorde min dag.

 

 

Tror det har gått i runda svängar 10 dagar sedan vi kom hem från Jeanna. 10 dagar som känns som 10 år. Vill bara gömma mig från jobb och allt och åka tillbaka NU. Träna, inspireras, andas dressyr.

 

Men just nu är det ju värre än värst i och med att Danny vilar. Det kliar i fingrarna och jag klättrar på väggarna. Är så otroligt träningssugen att jag får behärska mig rejält för att inte lägga på sadeln och promenera in med Danny i ridhuset. Några dagar till, sedan ska vi sätta igång igen. Träna för Marika och fortsätta med bytesträningen. Ska även planera in en tvådagarsträning hos Jeanna snart, med eller utan Therese (helst med haha). 

 

Har även börjat klura lite på hemmatävlingen den 8:onde december. Ska jag rida? Framridningsmöjligheterna är lika med noll eftersom vi bara har ett ridhus. Om det är isgata ute? Ska man bara skritta fram då? Har några dagar på mig att fundera. Samtidigt, vilken chans att får rida igenom MSVC:2 för tre domare "mitt i vintervilan". Då blir det inte lika långt tills vårsäsongen och jag rider hellre en tävling i tidig december än i sen januari/mars. Tål att tänkas på!

 

Jaha idag var vi tillbaka till förra vinterns dilemma - springandet i hagen. Nu menar jag inte att han plötsligt, idag började springa igen - nej det har han allt gjort hela hösten. Men idag sattes brodden på i alla fyra hovar vilket ökar skaderisken rejält, trots alla benskydd. Is och halka är även det bidragande orsaker till den ökade skaderisken under vinterhalvåret.

 

Problemet ligger egentligen i att Dannys hage gränsar till ridskolehästarnas hagar. Eftersom ridskolan har systemet att ridskolehästarna släpps in lösa (genom begränsande trådar givetvis) och sedan hittar till sina boxar själva kan det ske att det ibland blir full galopp hem den lilla biten till stallet, ibland lugn skritt. Enligt stallpersonalen är Danny oftast lugn när dom springer förbi - men ibland gör han som han gjorde idag. Han exploderar och kör sitt race i hagen - förståeligt när det galopperar förbi hästar på andra sidan tråden. Med brodd och vinterunderlag i hagen är jag inte sugen på att han ska fortsätta på det viset.

 

Ni kanske tänker, byt hage? Om det vore så enkelt. Det finns helt enkelt inte sådär jättemånga hagar och dom bästa är givetvis tagna. Sedan går ju Danny själv i hage vilket leder till att han får ta dom mindre hagarna som "blir över". Nu har han dock gått i en stor hage hela sommaren och hösten och det vore synd att byta ner sig och ställa honom i sjukhage igen. Därför ser jag gärna en lösning när han går kvar i sin nuvarande stora hage.

 

Har därför bestämt att han ska få börja gå in innan ridskolehästarna går in, som förra året. Detta innebär såklart att han kommer in lite tidigare än dom andra privathästarna - men jag känner att han hellre får gå ute i en stor hage på dagen men komma in något tidigare, än att gå i en liten sjukhage längre bort och gå in med dom andra.

 

Svårt val men jag tror att det blir bra såhär.

Jag har aldrig varit någon av dom stora bloggarna och är egentligen väldigt "grön" om man jämför med alla andra. Har bloggat i drygt 10 månader och började från botten. Visste inte riktigt hur man gjorde, vad jag skulle skriva eller vad som drog läsare.

 

Igår drog jag 1500 unika läsare. Utan att blivit länkad, utan att jag skrivit något speciellt. En helt vanlig dag. Det må vara ganska få, men för mig är det stort! Tack vare Ingrid på Dressyrmupparna har statistiken dragits upp ett par gånger och gått över 3000 unika, men det gills inte riktigt. Det är ju inte dom läsare som dagligen är inne utan snarare sånna som blivit nyfikna och tryckt på hennes länk just den dagen. Tusen tack för det i alla fall Ingrid, för varje gång man blir länkad är det ju förmodligen någon som tycker att min blogg är något att hänga i julgranen och stannar kvar. 

 

Nu är nästa steg att förnya designen och faktiskt börja ta tag i det här på allvar. Skriva mer varierat, produkter och vardag. Mycket mer nya bilder och göra det seriöst. Jag har "lekt runt" en vecka på Segersta nu och släppt allt ansvar för bloggen, men nu är jag grymt inspirerad att börja göra det ordentligt. 

 

Hoppas ni tycker att det låter bra! Ska göra mitt bästa. Någon fråga är också hurvida ni vill ha det mer personligt, Frida "utanför stallet" eller köra på ordentligt med hästinläggen. Kikar man runt bland dom största hästbloggarna är det faktiskt lite olika.. En del kör stenhårt på "bara häst", andra på mer personliga inlägg om vardagsliv och kompisar. Vet faktiskt inte riktigt vilken stil jag vill följa? Ni får gärna ge råd och tips. Det är ju trots allt ni som ska läsa allting haha! 

 

 

Tänkte bara skriva lite om en idé jag har planerat framöver.. Vill gärna förnya headern men inte nödvändigtvis med ridbilder, utan kanske några fina "stå-bredvid-bilder". Tänk er en välryktad Danny med stora sydda rosenknoppar och ett blankt kandar med gnistrande stenar. Jag med utsläppt stylat hår (händer aldrig annars i stallet haha) och några snygga ridkläder. Brunstövlarna på och så någon härlig bakgrund!

 

Visst skulle det kunna bli fina bilder? Tål att tänkas vidare på..

Läste DET HÄR inlägget på dressyrmupparnas blogg och fick med ens svar på många funderingar jag haft på senare tid. I inlägget kan man bland annat läsa att det går åt mer foder för att bygga upp 1 kg päls än 1 kg muskler.

 

Danny har ju fallit ur ganska rejält under senaste tiden trots samma foderst som tidigare. Eftersom träningen inte har ökats har jag funderat mycket över varför det blivit som det blivit. Nu fick jag svar på många frågor! Som ni vet har han satt mängder av päls och har redan blivit klippt två gånger, förmodligen har massor av näring från maten alltså gått till detta.

 

Stod och pratade lite med Emma i stallet och konstaterade att jag verkligen saknar en häst med fina tecken på huvudet. Nu köper man ju inte hästar efter färg och tecken, men jag kan komma på mig själv med att önska att Danny hade en stor välformad stjärn i pannan samt en ljus pussfläck på mulen. Det är det finaste av allt! Men han har ju ingenting...

 

Tror att anledningen till att jag går runt och drömmer om detta är för att mina tre senaste hästar helt enkelt inte haft ett vitt hårstrå på ansiktet. Fidolina hade visserligen en otroligt vacker färg (gulbrun) och Klas var outstanding eftersom han var kolsvart, helt utan vita tecken. Men Danny då? Han är en vanlig mörkbrun häst, kunde han inte fått lite vitt i ansiktet haha?!

 

Jaja, det spelar ju ingen roll egentligen - men drömma kan man ju få göra!

 

Nu börjar det bli riktigt mörkt på kvällarna och det är dags att plocka fram lådorna med reflexer.. Rider man utomhus är det för mig självklart att man slänger på rejält med reflexer när det börjar skymma! Tänker ofta på att "om jag ramlar av, har även hästen reflexer?". För ett vanligt misstag är att man sätter på reflexväst och ett skritt-täcke som man knäpper ovanpå sina egna ben för att det ska vara lite extra varmt. Men ramlar man då av och hästen kommer lös kanske den knappt har en enda reflex?

 

I hagen har jag faktiskt aldrig haft några reflexer eftersom dom bara är ute dagtid när det är ljust - men börjar  känna att det vore trevligt med något litet även där om dom kanske kommer lös en tidig morgon (mörkt). Kikade lite på Hööks och fann en reflexgrimma, det var ju smidigt och enkelt i alla fall!

 

Tänkte även höra med er för att få tips. Hur ser ni ut under följande situationer:

 

 

 

 

Ja ibland undrar jag verkligen det. Varför i hela friden väljer jag att lämna ut hela mitt liv till vilt främmande människor? Människor som tänker, tycker och lägger sig i. Försöker få mig att ändra saker och byta åsikter. Människor som nästan "känner mig" baserat på en blogg medan jag själv inte har en aning om vilka dom är.

 

Det är skrämmande. Jag kan fundera på vad jag har gett mig in på egentligen. Så många gånger som jag blivit ledsen, besviken och tagit åt mig så att det gjort ont av kommentarerna jag fått här. Så många gånger jag svurit på att lägga ner, sluta dela med mig av mitt liv och bara köra mitt eget race med hästarna. Men samtidigt är det trippelt så många gånger och fått den där underbara, varma känslan i magen av ER. Era fantastiska ord som ger mig beröm för det jag gör och får mig att inse att jag faktiskt vill fortsätta driva detta. Att jag vill dela med mig av allting.

 

Det är en balansgång. Vissa dagar känns det tungt och andra dagar så himla enkelt. Jag har valt att driva en personlig blogg, ge er mina åsikter och faktiskt skriva med lite känsla. Jag håller inte bara bloggen ytlig och skriver om "dagens ridpass" eller "min favoritpryl". Utan jag ger er allt, skriver om sorgen över Klas, skriver om frustration och om motgångar. Det gör mig sårbar och lika lätt är det för er att trycka ner mig under ytan. Jag glömmer aldrig den dagen jag fick en kommentar om "att vi inte gjorde allt vi kunde för Klas, vi skulle gett honom mer tid". Som ett knytslag i magen. Vi gjorde allt, allt och åter allt för att Klas skulle bli en frisk häst. Dubblade vilotider, dubblade igångsättningstider, behandlade med laser, chockvågor och allt där till. Min veterinär sa åt oss att lägga av, inte göra några mer försök och ändå valde jag att fortsätta. Jag valde att behandla honom igen, ge honom mer tid trots att det inte gav några resultat.

 

Andra dagar får jag kommentarer som gör att jag bara vill le stort och tacka er tusen gånger om för att ni gör mig så himla glad! Det är som kommentarerna som gör det så himla värt det. Det finns alltid haters som kommer att trycka ner mig så fort dom får chansen, men ni övriga underbara människor ska veta hur mycket jag uppskattar er.

 

Jag tänker fortsätta att dela med mig av min resa med hästarna och har inga planer på att sluta. Det är grymt kul att så många vill vara en del av den resan och faktiskt går in här varje dag. Så snart sadeln har kommit (när som helst) så tänker jag satsa fullt ut. Träna massor och försöka ge mig in i leken på riktigt. Tror inte ni förstår hur kul det ska bli. Kör bara kör.

 

Haha ja vad i hela friden skulle jag göra då? Fick som förslag i "sätt rubriken" att skriva om detta. Well, ska jag vara ärlig så är hästarna så gott som mitt liv så det är svårt att tänka sig utan dom, men jag kan göra ett försök.

 

Jag tror att jag hade fortsatt lite längre på partybanan än vad jag gör nu. Festat nätterna långa och åkt iväg utan att behöva bry mig så mycket. Det är ju faktiskt så att man blir rejält låst med häst, en spontan festresa till Åre eller något sådant går inte bara att åka iväg på. Kanske även åka iväg på lite andra resor? Se världen? Inte för att det egentligen lockar sådär jättemycket just nu, men om jag inte hade haft häst alltså.

 

Jag tror även att jag hade lagt massor av fokus på hundarna. Ställt en massa på utställning, tävlat i lydnad och bara haft ett härligt hundliv. Jag älskar ju det egentligen men det hamnar i kläm för hästarna rent tidsmässigt. För någonstans måste jag få in lite tävling även om det inte handlar om hästarna, för det är det bästa jag vet.

 

Annars vet jag inte. Är så svårt att föreställa sig ett liv utan häst! För även om man ibland hamnar mellan olika hästar och kanske står hästlös ett tag så finns dom alltid med i huvudet. Man söker hästannonser, provrider och rider andras hästar. Att ha häst är lite av min identitet, någon jag är och i framtiden hoppas jag att man ska "veta vem jag är" i hästsammanhang (på ett positivt sätt). 

 

Det här inlägget har inte varit lätt att skriva och det gör både ont i magen och känns bra på samma gång. Vet inte riktigt var jag ska börja med gör det enklast genom att skriva en rad om Klas, min första storhäst.

 

Från dagen jag klev in i stallet i Tyskland och såg First Class, "Klas" i boxen kände jag att det här är rätt, det är min drömhäst. En kolsvart hingst med varma ögon som gav ett lugn i hela kroppen bara man såg honom. När han kommit till Sverige började en resa som inte liknar någonting jag varit med om innan. Han var en svår häst, stark och het på samma gång. Såhär i efterhand vet jag att han säkerligen är den svåraste häst jag ridit, och då har jag ridit många hästar. Efter ett långt tag hittade vi varandra men då föll allting på den skada som till slut gjorde att han avlivades. All den vila, alla promenader och all tid från marken gav mig en relation med en häst jag aldrig haft innan. Han var inte längre en tävlingskompis eller någon jag tränade med - han var min bästa vän. 

 

Som tidigare skrivet har jag haft 7 hästar. Ingen har varit i närheten av den plats Klas hade i mitt hjärta. Jag hade Fiddo som gav mig en fantastisk ponnytid - men hon var min tävlingskompis från början till slut. Jag hade Norma som hjälpte mig att ersätta Klas en stund när han var som mest skadad - men inte heller där blev det samma kärlek. Missförstå mig inte, jag har älskat alla mina hästar på ett eller annat sätt - men ingen har ändå varit i närheten av min Klas. 

 

När jag köpte Danny kändes det som en chansning. Han hade visserligen fått sina gångartspoäng som ung och hade stammen för sig - men det var en ganska risig liten häst som kom hem till mig. När jag tog hem Klas drog alla efter andan, nu blev det raka motsattsen. Sakta men säkert blev det ordning på Danny och han började se ut som en riktig häst igen. Träningen tog sig och han utvecklades mer och mer. Men hela tiden tänkte jag på Klas, kände i magen att "jag kommer aldrig kunna tycka om en häst lika mycket som honom, aldrig." Danny var inte i närheten, jag tyckte om honom men inte alls på samma sätt. Klas ville jag vara hos dygnet runt, jag ville sitta i boxen och bara titta på honom - så mycket älskade jag honom. Ingen annan häst.

 

Inte förrän nu. Senaste månaderna har jag känt i hela kroppen den där känslan jag hade för Klas. Hur jag blir varm i hela magen och bara vill åka till stallet och mysa med min älskade häst. Danny har blivit något alldeles speciellt och jag känner att det bara är så himla rätt. 8 månader har det tagit från att jag köpte honom. 8 långa månader innan jag faktiskt släppt in honom och kunnat ersätta en liten bit av tomheten efter Klas.

 

En skrämmande känsla, men åh så glad jag är att för att det fanns där långt inne. Ska jag vara ärlig trodde jag aldrig att det skulle kunna kännas såhär igen, den där varma känslan som sprider sig i kroppen när man tittar på sin allra egna finaste häst... ♥